Fallet Bosse: låt oss aldrig glömma

Fallet Bosse: låt oss aldrig glömma

Text: Isabelle Ulfsdotter

Många ledarhundsförare har följt Anne Mondotter och fallet Bosse. Storpudeln Bosse som, efter ett påstått bett, togs ur tjänst och senare avlivades. Nu meddelar förbundsordförande Niklas Mattsson att SRF vidtagit nödvändiga åtgärder för att se till att något liknande inte händer igen. Vilka åtgärder det rör sig om återkommer vi till men låt oss ta det hela från början.

Det är maj år 2020. Våren står i full blom och det gör även coronapandemin. De hårda restriktionerna hindrar oss från att träffas inomhus och umgås i grupp. Fritidsaktiviteter ställs in och folk jobbar på distans. Det är nu Anne Mondotter får veta att det finns en ledarhund som väntar på henne. Fem år i kö har nått sitt slut och Anne blir erbjuden ledarhunden Bosse, en storpudel från Kustmarkens hundtjänst.

Anne som inte hade någon tidigare erfarenhet av att ha hund tvekade först, osäker på om pandemin skulle försvåra samträningen.

– Men ledarhundskonsulenterna på SRF övertygade mig om att jag skulle få extra support och att de skulle ta hänsyn till att samträningen inte skulle kunna bli optimal i början.

Anne var nervös och förväntansfull inför det nya livet med ledarhund. När Bosse kom blev han snabbt en älskad familjemedlem. Anne såg fram emot att pandemin skulle ta slut och låta henne och Bosse ge sig ut på äventyr tillsammans.

– Det blev en otroligt stark relation, både för mig och min sambo som inte heller har erfarenhet av djur sedan tidigare, säger Anne.

Under den första tiden hade Anne tät kontakt med Ledarhundsverksamheten. Restriktionerna förhindrade naturliga möten med hundägare och med andra ledarhundsförare så när Anne hade frågor om Bosse var det konsulenterna eller leverantören hon vände sig till. Frågorna rörde småsaker i vardagen. Anne berättar att Bosse vid något tillfälle hade morrat när hon och hennes sambo klappat honom när han låg i sin bädd. Rådet var att helt enkelt låta honom vara i fred i bädden. Senare hänvisade dåvarande chefen för Ledarhundsverksamheten, Lena Ridemar, till den här och en liknande händelse och menade att det tydde på en negativ beteendeutveckling hos hunden.

Sommaren och hösten gick, det blev vinter och så småningom blev det nyårsafton. Anne tog en tidig promenad den dagen för att slippa fyrverkerier, ändå hann hon passera två sällskap som smällde av raketer nära henne och Bosse.

– Han blev väldigt rädd och stressad, han hyperventilerade i flera timmar efteråt, berättar Anne. Det skulle visa sig att Bosse hade blivit rejält skrämd. Under de första månaderna av det nya året, 2021, reagerade han på plötsliga ljud, han kunde till exempel skälla till om en person oväntat klev in genom en dörr eller ut ur hissen. Anne fick råd och stöd både från konsulenterna och från Kustmarken och kunde jobba med problemet. I takt med att våren började bli allt varmare blev Bosse tryggare och samarbetet fungerade fint.

I juni hade Anne bokat in några träningsdagar med leverantören. Det var dags att ge sig in till stan, åka tunnelbana och tvärbana och röra sig i nya miljöer.

– Bosse skötte sig exemplariskt, vi blev filmade vid bland annat hundmöten och fick beröm från flera olika håll, säger Anne. Hon tillägger att de fick ett extra plus i kanten när Bosse snabbt och smidigt apporterade Annes legitimation som hon hade tappat på golvet.

Just för att allt nu flöt på vågade Anne ta med sig Bosse när hon åkte till en folkhögskola på sommarkurs. Från skolans sida var det inte självklart att Anne var välkommen med sin ledarhund men när hon väl var på plats löste sig allt, varken lärare eller kurskompisar hade några problem med att det fanns en hund i lokalen.

Men sedan hände det som kom att avgöra hela Bosses framtid.

Den i personalen som varit mest negativt inställd till att ta emot Anne och Bosse kom in i klassrummet.

– Hon rörde sig tyst, liksom smygande, antagligen för att inte störa, säger Anne. Den smygande personen skulle ge något till Anne, hon sträckte sig över Bosse, med sin knutna hand framsträckt.

– Då hoppade Bosse upp och skällde till, det var det jag noterade, mina kurskompisar säger samma sak.

Ett par dagar senare söker kvinnan från personalen upp Anne och säger att Bosse bet henne vid det där tillfället. Hon säger att hon inte fick några skador, inte ens en liten skråma, men menar ändå att hunden hade bitit. Redan under tågresan hem kontaktar Anne leverantören för att fråga till råds. Kustmarkens personal är inte särskilt bekymrade över det som hänt, de säger att det omöjligt kan röra sig om ett bett eftersom det inte blev några skador. Möjligtvis kan det ha varit en nafsning. Anne blir lovad att de ska titta på det här nästa gång de tränar.

– Två veckor senare ringer de mig från Ledarhundsverksamheten och säger att de fått in en anmälan från folkhögskolan, säger Anne. Det är alltså kvinnan från personalen som har ringt och uppgett att hon blivit biten.

– Självklart förstår jag att en utredning måste göras om de har fått in en anmälan. Jag trodde att det skulle bli en seriös utredning där olika experter skulle säga sitt, säger Anne.

Men så skedde inte. Anne blev ombedd att, som ett första steg, ta Bosse till veterinären för att undersöka om beteendet kunde bero på smärta av något slag. Mycket riktigt visade hunden tecken på smärta i ena frambenet och lite i höfterna. Veterinären skrev ut smärtstillande medicin som Bosse skulle äta i två veckor. Om problemet kvarstod skulle tid för röntgen bokas in. Anne informerade SRF om planen och fick klartecken att hämta ut medicinen.

En vecka efter veterinärbesöket är Anne på sin kolonilott. Det har hunnit bli augusti och sensommarsolen värmer gott. Bosse hjälper Anne med trädgårdsarbetet genom att apportera fallfrukt.

– Jag minns att jag tänkte ”vad bra vi har det och vilken fin hund jag har.”

Då ringer Ledarhundsverksamheten och meddelar att de fattat ett beslut. Bosse ska tas ur tjänst omedelbart, han ska hämtas samma vecka. Anne protesterar, utredningen har ju knappt påbörjats. Men hon får veta att alla hennes telefonsamtal till SRF, frågorna hon ställde när hon precis fått sin hund, nu räknas som en fullgod utredning.

– Jag singlade ner på trappan och kände mig totalt maktlös.

Dagarna som följde var fyllda av förvirring och dubbla budskap. Anne fick veta att hon inte kunde överklaga beslutet, vilket inte stämmer, samt att dåvarande chefen för Ledarhundsverksamheten inte överhuvudtaget ville prata med henne om hunden. Dagen före det att Bosse skulle hämtas fick Anne läsa tjänsteanteckningarna från sina telefonsamtal med Ledarhundsverksamheten. Hon hittade flera exempel på att hon blivit missförstådd, saker hon sagt i kontakten med SRF hade förvrängts.

På fredagen hämtades Bosse.

Anne meddelade Lena Ridemar att en nära släkting till henne gärna skulle ta emot Bosse som familjehund om han inte kunde fortsätta som ledarhund. Ridemar var positiv till det och sa att hon kunde ordna med ett hembesök hos släktingen inom bara några dagar.

Vid det här laget hade Anne tagit reda på att hon, tvärtemot vad SRF hade sagt, visst kunde överklaga beslutet att ta hunden ur tjänst. Hon fick inget juridiskt stöd från SRF utan fick hjälp av en vän att överklaga till förvaltningsrätten. Överklagan gjorde att omplaceringen av Bosse som familjehund fick läggas på is, han stallades upp hos Kustmarken i väntan på domen. Förvaltningsrätten dömde till SRF:s fördel och ansåg att det varit rätt att ta hunden ur tjänst. Anne förlikade sig med tanken på att Bosse nu skulle få flytta hem till hennes släkting. Han skulle få det bra och hon skulle kunna hälsa på ibland. Men det blev inte så, Lena Ridemar hade ändrat sig och meddelade i ett kortfattat mejl att omplacering inte längre var aktuellt.

I flera månader försökte Anne få klarhet i vad som skulle hända med hennes hund men Ridemar hade, i egenskap av chef, stoppat all kommunikation mellan Anne och Kustmarken.

– Det var fruktansvärt. Folk slingrade sig och ansåg att de belagts med munkavle. Där någonstans insåg jag att de hade tänkt avliva min hund.

För att köpa tid överklagade Anne till kammarrätten. Hon hade helt gett upp hoppet om att få Bosse tillbaka, nu handlade det enbart om att rädda hans liv.

Men i december nåddes Anne av beskedet, Lena Ridemar hade beordrat avlivning och Bosse fanns inte mer.

Den 2 november 2021 avlivades Bosse. I journalanteckningarna från kliniken formuleras orsaken: ”Hunden har nafsat.”

”Det här ska aldrig hända igen”

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare har länge kämpat för att SRF ska göra ett officiellt ställningstagande i fallet Bosse men det har varit en långsam process. I en skrivelse till SLHF försäkrar förbundsordförande Niklas Mattsson att det här aldrig ska hända igen. Lena Ridemar jobbar inte kvar inom organisationen och förbundsstyrelsen skriver att en enskild chef inte ska kunna fatta den här typen av beslut på egen hand. I en intervju för tidningen Ledarhunden säger Niklas Mattsson att ärendet inte har skötts bra. Han anser dock att nödvändiga åtgärder vidtagits för att något liknande inte ska hända igen.

– Vi har anställt en ny chef, det tänker jag talar sitt tydliga språk, säger han. Han berättar också att förbundsstyrelsen fått utbildning om vad som står i Ledarhundslagen och vad myndighetsutövning innebär. Utbildningen, får vi senare veta, bestod i att förbundsjurist Anna Quarnström och nuvarande chefen för verksamheten, Elisabeth Ravstis, informerade under ett av förbundsstyrelsens möten.

– Ingen ska vara orolig för att få en dålig behandling hos SRF. Upplever man att man får det så hoppas jag att man hör av sig till oss, säger Mattsson. Han understryker också att det är helt fel att förbjuda någon att prata på det sätt som Ridemar gjorde i det här fallet.

Elisabeth Ravstis, som själv är ledarhundsförare, kallar ärendet för ”extremt olyckligt.”

– När en hund tas ur tjänst ska föraren fortfarande ha möjlighet att följa och få veta vad som händer, vad nästa steg i processen är, säger hon. Att en chef på eget bevåg fattar beslut om avlivning tycker Ravstis är förkastligt, hon säger att något sådant inte ska kunna ske utan att en professionell bedömning av hundens mentala hälsa har gjorts.

Vi lyckas nå Lena Ridemar på telefon för en kommentar. Hon hävdar att en bedömning av Bosses mentala status gjordes. Vem som utförde den eller vilken kompetens den personen hade vill Ridemar dock inte berätta för oss. Ridemar är trygg i sin förvissning att inga fel begåtts i fallet Bosse. Enligt henne finns ingen skyldighet att berätta för en förare vad som händer med en hund som tagits ur tjänst, hon hänvisar till att SRF äger hunden.

– Visst, man kan ha ett känslomässigt band, men det här är främst ett hjälpmedel som ska vara fungerande, det är inget sällskapsdjur. Den här förarens känslomässiga relation till en hund liknar inget annat jag sett under mina fem år inom verksamheten.

I ett av de dokument från SRF som nya ledarhundsförare förväntas ta del av står bland annat: ”Ledarhunden är ett levande förflyttningshjälpmedel, men naturligtvis också en god vän, livskamrat och familjemedlem.”

På frågan om en ledarhund inte fortfarande är en hund och kan reagera på saker som händer runtomkring, svarar Ridemar:

– Nej, ledarhundar ska inte reagera på plötsliga rörelser. De här hundarna är jävligt vältränade, de ska inte reagera. Dessutom ska de ha personliga egenskaper som gör att de inte ska reagera på det här sättet. Tyvärr svarade den här hunden inte upp till de krav som ställs på ledarhundar.

Ridemar säger att Bosse avlivades för att det fanns en risk att SRF skulle få dålig publicitet om något hade hänt hos den nya ägaren.

– Risken var att vi skulle skuldbeläggas och att det skulle bli stora skriverier om att Synskadades Riksförbund säljer hundar som attackerar människor. Är det en situation vi kan försätta oss i? Svaret är nej.

I slutet av 2022 fick Anne äntligen en ny ledarhund. Allt har gått bra men tillsammans med dressören får hon jobba med panikkänslorna som slår till varje gång hunden så mycket som skäller till. Anne skulle vilja se en lex Bosse som en säkerhetsåtgärd så att det här inte ska kunna upprepas. Elisabeth Ravstis är positiv till att SRF ska upprätta lex Bosse men säger att det i så fall är kanslichefen som måste ta sig an den uppgiften.

Vi har varit i kontakt med Kustmarkens Hundtjänst men de har avböjt att kommentera det här ärendet.