Ledarhunden nr 3 2021

En tidning för dig som är medlem i Sveriges Ledarhundsförare

Innehåll

Inledning

Kortkort från redaktören

Betala medlemsavgiften för 2022!

Vill du ordna en lokal aktivitet?

Återtagande av en ledarhund

Debattartikel i Hundsport: Låt ledarhundarna fullgöra sitt uppdrag!

Med ledarhund på okänd plats

Digitalt event: ”hundens mentalitet” med varg-Annika

En efterlängtad kurs

Elli ”när Lillan kom till jorden…”

Rapport från brukarråd 18 november

Digitalt event: seminarium om resande

Rabatt hos Svenska Djurapoteket

Om Ledarhunden

Kontakta SLHF

Inledning

Hej och välkomna till det här numret av tidningen Ledarhunden!

Hoppas ni och era hundar har det bra trots höstmörkret och kylan. När ni får den här tidningen är det inte alls långt kvar till jul med allt vad det innebär.

Det här numret av Ledarhunden innehåller en hel del blandade saker. Det är allt från referat från zoomkväll om resande, en berättelse om hur det kan vara att få sin första ledarhund, referat från höstkursen och mycket mer. Det finns också ett långt referat från brukarrådet som vi hade tillsammans med Ledarhundsverksamheten för några veckor sedan. Det finns mycket matnyttig information att läsa i det referatet så jag hoppas att ni tar er tid att läsa det trots att det är ganska långt.

I övrigt vill jag berätta att styrelsen har haft sitt första live-möte på Almåsa. Vi träffades en helg i september och det kändes väldigt bra att få möjlighet att träffa varandra på riktigt. I övrigt har vi haft styrelsemöten via Zoom och kommer att ha ytterligare ett innan jul.

Sekreterare Åsa och jag har också träffat två representanter från föreningen DRDS. Det är en förening som jobbar mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning. De har jurister knutna till sig som kan hjälpa till att driva ärenden på ideell bas. Vi beskrev en del av den diskriminering som ledarhundsförare utsätts för. De som vi träffade kände till det här till viss del och uttryckte ett intresse för att fördjupa samarbetet med SLHF. Vi bokade in ett nytt möte i november men med kort varsel ställde DRDS in mötet eftersom de inte hade hunnit gå igenom materialet som Åsa hade skickat till dem. De har bett om att få återkomma längre fram.

Sedan har vi ju arrangerat en höstkurs som vi också berättar mer om här i tidningen.

Jag hoppas att ni får en trevlig läsning. Jag vill också passa på att önska alla tvåbenta och fyrbenta en god jul och ett riktigt gott nytt år!

Elisabeth Ravstis

Ordförande

Kortkort från redaktören

Skicka gärna in egna texter, då blir tidningen mycket roligare att läsa! Stort tack till

Sofia och Susanne som delat med sig av sina. Trevlig läsning!

Betala medlemsavgiften för 2022!

Glöm inte att betala din medlemsavgift! Den är på 250 kr och det finns två sätt att betala på:

Via Swish 123 578 6736

Eller via Plusgiro 925 425-1.

Vi önskar din betalning senast den 31 januari. Om du inte har betalat senast den 30 mars så blir du enligt SLHFs stadgar av med ditt medlemskap. Men visst vill du väl fortsätta vara med!

För dig som inte är medlem men vill bli, gå in på hemsidan:

www.ledarhund.nu

Välj länken ”bli medlem” och fyll i formuläret.

Tack för ditt stöd!

Styrelsen för Sveriges Ledarhundsförare

Vill du ordna en lokal aktivitet?

Du kan få bidrag från SLHF om du genomför en lokal aktivitet för ledarhundsförare som innebär kostnader. Men då behöver du ha lite framförhållning, så att styrelsen kan planera för kostnaden och ansöka om bidrag. Om du vill arrangera en aktivitet under vårterminen 2022 behöver du kontakta styrelsen före den 15 februari. Känner du dig osäker på hur man organiserar en aktivitet kan styrelsen bistå med praktiska råd. Välkommen att höra av dig!

Hälsningar från styrelsen för SLHF

Återtagande av en ledarhund

Text: Elisabeth Ravstis

Den femte september skickades en skrivelse till förbundsstyrelsen i Synskadades Riksförbund. Den var undertecknad av Karin Hjalmarson, Viviann Emanuelsson och Elisabeth Ravstis i egenskap av ordföranden i SRF Stockholm Gotland, Ledarhundsklubben i Stockholm samt SLHF.

Anledningen till den här skrivelsen var ett återtagande av en ledarhund, mot förarens vilja, som gjordes i slutet av augusti. Rubriken på vår skrivelse var: ”ska ledarhundsförare vara rättslösa?” Vi har ännu inte fått något svar från förbundsstyrelsen, något vi tycker är väldigt anmärkningsvärt.

I det aktuella fallet togs hunden ur tjänst efter att en kvinna hade kontaktat ledarhundsverksamheten och sagt att hon blivit biten av hunden. Det fanns två fullt seende personer i rummet som båda uppfattade att hunden endast skällde mot personen i fråga. Hon kunde inte heller uppvisa några bitmärken. Det vi hävdar i vår skrivelse är bland annat att ledarhundsekipaget måste få stöd och hjälp för att komma tillrätta med problemet innan hunden tas ur tjänst. Något som också har gjorts tidigare är att skicka tillbaka hunden till dressören för observation och om möjligt kompletterande dressyr. Inget av detta gjordes i det aktuella fallet. Dessutom lämnade ledarhundsverksamheten inget beslut om återtagande till föraren i samband med att hunden hämtades. Det fick hon någon vecka senare. Vi skriver bland annat följande: ”alla som har haft en hund vet vilken stark relation man får till sin hund. Med en ledarhund, som är med sin förare 24 timmar per dygn, samarbetar osv utvecklas en ännu starkare relation. Detta är något positivt eftersom det underlättar samarbetet med hunden men det innebär också en stor sårbarhet om en ledarhund måste tas ur tjänst. Därför är det extra viktigt att en individ vars ledarhund tas ur tjänst mot hens vilja, känner att allt annat har prövats först. – – En ledarhund är ett levande hjälpmedel, en vän och en livskamrat. Därför kan den inte jämföras med ett annat hjälpmedel som man bara byter ut om det krånglar.”

I slutet av den här skrivelsen till förbundsstyrelsen står följande: Att ledarhundsverksamheten tydligt klargör för ledarhundsförarna – hur anmälningar som lämnas hanteras och utreds. – Hur går utredandet till innan beslut om återtagande sker?

I två inslag i Radio SRF har Lena Ridemar, chef vid ledarhundsverksamheten pratat om det här. Vid båda tillfällena sa hon att det inte är möjligt att överklaga beslut om att en ledarhund ska tas ur tjänst på grund av hundens beteende. När jag som var med och diskuterade med henne vid det andra tillfället ifrågasatte det hävdade hon att man måste läsa förarbetena till Ledarhundslagen för att förstå. Det har dock visat sig att det här beskedet inte stämmer. Förvaltningsdomstolen tog upp ledarhundsförarens överklagan till prövning. Deras beslut blev dock att det var rätt av ledarhundsverksamheten att ta den här hunden ur tjänst. Däremot påpekade dem att det finns brister i handläggningen som IVO, Inspektionen för vård och omsorg, i så fall får granska om föraren väljer att vända sig dit.

SLHF och övriga som har undertecknat den här skrivelsen har inte heller tagit ställning till huruvida det var rätt eller fel att ta den här hunden ur tjänst. Det vi vänder oss emot är ledarhundsverksamhetens handläggning, agerande och bristen på stöttning och kommunikation med föraren.

Det är viktigt att vi som ledarhundsförare känner att det finns en rättssäkerhet som fungerar när ett beslut går emot vår vilja. Alla myndighetsbeslut ska ju gå att överklaga. Nu har det i alla fall visat sig att informationen om att ett sådant här beslut inte går att överklaga var felaktig, vilket trots allt känns bra.

Sedan är det naturligtvis viktigt att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan oss ledarhundsförare och ledarhundsverksamheten för att vi ska våga be om hjälp och support när det behövs.

Debattartikel i Hundsport: Låt ledarhundarna fullgöra sitt uppdrag!

Text: Susanne Nordell

Synskadade med ledarhund ska enligt lag ha tillträde till alla offentliga platser. Men i Sverige är lagen i praktiken tandlös, menar artikelförfattaren.

Att ha en ledarhund skapar frihet och möjligheter bortom oanade gränser – för det mesta.
Att ha en ledarhund är också, i någon bemärkelse, ett intressepolitiskt åtagande, åtminstone i Sverige. En vardaglig förflyttning från A till B kan innebära diskussioner, bevisföring för lagstadgade rättigheter och ibland även konflikt och diskriminering. Är det så våra politiker själva slipper ta konflikt och ansvar?

Med ena handen beviljar de bidrag till ledarhundar och med den andra möjliggör de diskriminering av ledarhundsförare då lagen inte är tvingande utan enbart tillåtande.
En ledarhund får enligt regelverken följa med in på restaurang, i livsmedelsbutiker bland förpackade varor och vistas på sjukhus, skolor med flera platser. Dock får ägarna av dessa ställen i sista hand själva bestämma om en ledarhund är välkommen.
Det kan kallas en tandlös lag.

I Sverige har det funnits ledarhundar sedan 1945. För en synskadad person kan ledarhunden innebära en mycket stor hjälp att förflytta sig tryggt och snabbt med stor säkerhet. Detta är ledarhundens uppgift. Man ska självständigt kunna ta sig till jobbet, gymmet, konferensen, restaurangen, skolan, hitta en bänk, en trappa, en in- eller utgång. Fördelarna är många, inte enbart för den enskilde. Man behöver inte använda samhällsfinansierad färdtjänst i samma utsträckning, man får bättre motion och hälsa, vilket i sig är samhällsekonomiskt fördelaktigt, och man får en personlig självständighet. Det senare är en bristvara i vardagen för synskadade och därför oerhört värdefullt. På det professionella planet finns också många fördelar. Det kan vara skönt att till exempel komma till en löneförhandling utan att först ha behövt be chefen om hjälp att hitta och därmed skapat ett beroende, för att i nästa stund vara redo att argumentera för sin professionalitet.

Det händer återkommande att synskadade nekas tillträde och deltagande i olika aktiviteter när de har sin ledarhund med sig. Lagen ger utrymme för diskriminering grundad på okunskap och rädsla. Ett hundratal ärenden har anmälts till diskrimineringsombudsmannen, DO. Inte ett enda har prövats i domstol och därmed finns inget bevis för att vi verkligen har hjälp av svensk lagstiftning.
I flera av EUs medlemsländer, bland andra Finland, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Spanien och Ungern, finns lagstiftning som garanterar personer med ledarhund tillträde till alla de platser som allmänheten får besöka. Hur kan det komma sig att Sverige inte fungerar på samma sätt?
Ett vanligt argument för att inte få ta med hund är av hänsyn till allergiker. Som hundägare utgör man själv en risk för allergiker då man bär på allergener i hår och kläder. Våra hundar är specialtränade och välutbildade. När de ligger stilla intill oss inomhus eller i kollektivtrafiken tillför de en så pass liten mängd allergener att det är osäkert om det medför ökad risk för allergier, enligt Magnus Wickman, professor i astma och allergi.

Som synskadad har man svårt att avgöra var det kan vara lämpligt eller olämpligt att till exempel slå sig ned. Som seende har man bättre förutsättningar att välja att inte sitta där det finns en hund, men man kan naturligtvis inte veta om personerna intill är djurägare och bär på allergener i hår och kläder.
Vad kan göras för att det statsfinansierade hjälpmedlet ledarhunden ska få användas fullt ut? En god kommunikation och dialog på det personliga planet är viktig där vi hundförare kan förklara och bli lyssnade till. Jag önskar också att fler, till exempel andra hundägare, vågar ta ställning när en synskadad inte får komma in på krogen med sina vänner. Det blir också möjligt när våra politiker gör som de i våra grannländer och stiftar överordnade lagar, samt respekterar och agerar på anmälningar som kommer in till DO. Politiker, ta ert ansvar för en god investering i samhällsnytta, där ledarhundsförare kan bli mer delaktiga i till exempel arbetslivet och hundarna kan utnyttjas fullt ut!

Susanne Nordell för Föreningen Sveriges Ledarhundsförare, SLHF

Med ledarhund på okänd plats

Text: Sofia Thoresdotter

När jag fick min första ledarhund 2001 fick jag veta att jag inte skulle ha särskilt stor nytta av henne på för mig okända platser. Om jag skulle resa någonstans dit jag aldrig hade varit och dit jag kanske inte heller skulle återvända, var det bättre både för mig och min hund att jag lämnade den hos en hundvakt. Många erfarna ledarhundsförare som jag pratade med då i början sa samma sak. Det var jobbigt för hunden att jobba på en plats där den inte hade fått träna i förväg och ärligt talat var det mest jobbigt även för ledarhundsföraren, sa de, man visste inte var man skulle rasta och om det var en konferens eller kurs man skulle på var schemat ändå säkert förfullspäckat. Man skulle inte hinna med att rasta. Nej, hunden hade det bäst hemma eller hos en hundvakt.

I början trodde jag att det stämde och lämnade min hund när jag skulle åka iväg på någon kurs eller på semester.

När jag kom hem igen och hämtade hunden, tänkte jag alltid att det var så himla skönt att inte behöva vara beroende av en ledsagare.

Ju mer van jag blev vid att gå med ledarhund desto jobbigare tyckte jag det var att vara utan. Jag kände mig klumpig och hjälplös, ja som om jag bara var halv.

Jag började fundera över om det kunde vara sant att min ledarhund inte skulle göra någon nytta för mig på en okänd plats.

Ungefär då fick vi en stor vattenskada på mitt jobb och vi blev tvungna att byta lokaler. Vi hade ingen möjlighet att träna med en instruktör innan, utan fick lösa det hela på egen hand. Arbetsplatsen blev utlokaliserad till fem olika platser och jag skulle jobba på alla. Det var då jag upptäckte vilken nytta jag hade av hunden. Det tog bara ett par dagar, så hittade vi överallt tillsammans. Hon undvek hinder, markerade kanter och stolpar, sökte in och ut precis lika bra där som någon annan stans. Dessutom, upptäckte jag, hade hon ett väldigt bra lokalsinne och lärde sig hitta på de nya platserna fortare än jag.

Sen var det bara att fortsätta. Vi åkte på kurs med jobbet, pluggade på folkhögskola, var på konferens och hemma hos vänner. Överallt hade jag nytta av min ledarhund.

På kurs eller konferens kunde jag lämna sällskapet och gå till mitt rum, utan att behöva be någon om hjälp. Ja, jag kunde till och med smita iväg från sånt jag tyckte var tråkigt utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet. I kurslokalen hittade hon min plats när jag kom tillbaka efter en paus och det gick alltid fort och lätt att komma ut när kursen var slut.

I ärlighetens namn måste jag ändå säga att mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på okända platser, även om jag har tränat på det lika mycket med alla tre. Juni, som var min andra, var inte så bra på att hitta vår plats eller vårt hotellrum, men hon undvek hinder och markerade trappor lika bra som de andra. På en internationell konferens var hennes bästa gren att alltid ta mig till kaffet och mackorna när vi hade paus, men det var å andra sidan dit jag oftast ville.

Men även om mina ledarhundar har varit olika bra på att jobba på nya och okända platser, har jag alltid haft nytta av dem på olika sätt. De har fått mig att känna mig fri och oberoende och jag tror att andra människor har uppfattat mig som en mer självständig person när jag inte har behövt bli ledsagad av någon. Dessutom tror jag att sådana här ”äventyr” är bra för samarbetet mellan mig och min ledarhund. Jag kan inte ”lägga mig i” hennes arbete på samma sätt som när vi är på kända platser. Vi måste lösa de problem som uppstår tillsammans och det stärker oss båda. Det finns en del saker som kan vara krångliga förstås. Att hitta rastplatser till exempel och visst är det så att jag ibland har fått avstå en lugn måltid eller kanske till och med ett toabesök för att hinna rasta min hund, men jag tycker att fördelarna överväger.

Vår senaste resa var ett bra exempel på när det fungerar som bäst.

Jag går en kurs i folkflöjt och i slutet av oktober var det dags för en kurshelg på Härnösands folkhögskola. Jag hade oroat mig en del för den här helgen eftersom jag hade hört att flera ledarhundsförare hade haft problem med tillgängligheten på skolan, men när jag bokade rummet och berättade att jag använder ledarhund fick jag inga sådana signaler, så jag bestämde mig för att tänka att det skulle gå bra och det gjorde det också.

På resan upp till Härnösand var det bra att ha ledarhunden när jag fick ledsagning vid tågbyten. Just den här hunden är inte så bra på att följa efter en ledsagare, men om vi får gå bredvid och ledsagaren berättar när vi ska svänga, så går det bra. Under Corona tiden har jag ofta tänkt på vad skönt det är att inte behöva hålla i en ledsagare.

På skolan lärde vi oss snabbt att hitta mellan husen, till vårt rum, till matsalen och vårt klassrum. Men första kvällen hände det som jag av någon anledning just den här gången inte hade oroat mig för.

– Hjälp, sa en person när vi kom in i klassrummet den första kvällen, jag är jätteallergisk.

– Ok, sa jag, då får vi hålla oss ifrån varandra.

Och det var det hela. Anledningen till att det fungerade så bra tror jag var att den allergiska personen och jag fick hantera situationen själva. Ingen annan i gruppen försökte ”hjälpa till” och vår lärare sa bara att det där löser ni säkert bra själva.

På sådana här kurser vill folk sitta uppe och jamma halva nätterna. Jag, som har blivit ganska kvällstrött av mig numera tyckte att det var skönt att kunna gå hem när jag ville utan att störa dem som satt kvar och spelade. Visserligen behövde jag lite hjälp första kvällen när jag och hunden irrade runt bland trappor och gångar när vi försökte hitta ut ur huvudbyggnaden, men resten av helgen klarade vi oss själva. Jag kände mig fri att komma och gå som jag ville och det var verkligen roligt att få grotta ner sig i musik på folkflöjt med likasinnade en hel helg. Jag tror att folk ibland undviker mig i sådana här sammanhang därför att de inte vill behöva hjälpa till så fort de är i min närhet. Med ledarhunden vid min sida känns samvaron med de andra mer otvungen.

Efter en lång resa med tåg och buss kom vi hem till Örebro mitt i natten. Vi var glada och trötta båda två och jag var otroligt stolt över min hund. Lite stolt över mig själv var jag också och väldigt nöjd med att jag vågade göra den här resan tillsammans med henne.

Digitalt event: ”hundens mentalitet” med varg-Annika

Text: Åsa Engman & Jessica Lucic

Den 12 oktober anordnade SLHF en Zoom-föreläsning med Annika Olsson, även kallad varg-Annika. Strax över 25 personer anslöt sig. Många ledarhundsförare känner till Annika som figurerat inom ledarhundssvängen i många år, dels har hon själv dresserat ett antal ledarhundar längre tillbaka, dels jobbar hon med samträning och support på uppdrag av SRF. Annika berättade att hon även jobbar med jakthundar, vilket är en helt annan typ av hund så på det sättet får hon stor variation i sina arbetsuppgifter. Hon nämnde till exempel att det ofta är en utmaning för jägarna att hantera egenskapen vekhet hos jakthundarna, då det finns en uppfattning att en jakthund inte bör vara vek. Annika menade att allt handlar om att jägaren förstår sin hund och kan jobbar på rätt sätt utifrån egenskaperna som individen har. Egenskaperna är inte statiska, de utvecklas i ett växelspel med omgivningen genom de erfarenheter som individen får och det gäller alla hundar även ledarhundar. Till exempel kan en hund vara skottfast som ung, det vill säga oberörd av skott, men erfarenheter kan leda till att hunden senare blir rädd för skott.

Annika berättade om olika termer och egenskaper som används för att beskriva en individ. Hon nämnde också några olika testsituationer som gör det möjligt att testa och gradera hundens egenskaper. Hundens attityd i möte med främmande personer kallas exempelvis socialitet. Hunden kan vara allt ifrån reserverad och tillbakadragen till aktivt hälsande och villig att följa med och låta sig hanteras. Det här kan man testa genom att skicka fram en främmande person till hunden och studera hur den reagerar/agerar. Aktivitetsnivå betecknar hundens energi, hur aktiv den är generellt men även hur den agerar under passivitet, om den kan koppla av eller har svårt att komma till ro. Anpassningsförmåga: hundens förmåga att anpassa sig och finna sig tillrätta i olika miljöer och situationer. Avreaktion: hundens förmåga att återgå till ett neutralt humörtillstånd efter att den upplevt något jobbigt eller skrämmande. Hunden kan exempelvis utsättas för ett skrammeltest där en metalltrumma börjar snurra och väsnas när hunden befinner sig ca tre meter från den. Här kan man även bilda sig en uppfattning om hundens dådkraft, det vill säga mod och framåtanda, genom att se hur lång tid det tar innan hunden närmar sig eller undersöker skramlet. Hårdhet: hundens förmåga att snabbt göra sig av med minnet av en obehaglig upplevelse. Vekhet: hundens oförmåga att glömma ett obehag, till exempel en ledarhund som tar åt sig av att föraren gått in i ett hinder. Kamplust: hundens uthållighet och vilja att nå sitt mål, eller hundens engagemang i kamp- konkurrenslekar med ett föremål. Ledarhundar behöver ha viss kamplust för att klara av sitt arbete som kan innebära många utmanande situationer. Skärpa betyder hur lätt hunden blir arg, vilket är hundens sätt att hålla avståndet till eller skrämma bort ett hot. Här finns flera olika test exempelvis en blå overall som flyger upp ur marken, två spöken som rör sig mot hunden från två olika håll, eller en släde med en hotfull figur på som långsamt rör sig mot hunden.

Annika betonade skillnaden mellan att reagera och agera. Det är helt naturligt att hunden reagerar, men kommer den att agera med aggressivt beteende eller inte? För en lekman är det kanske inte alltid så lätt att avgöra varför hunden skäller i en viss situation, man kanske tar för givet att hunden är arg eller modig, men kanske är hunden i själva verket feg. Det här var bara några exempel på alla egenskaper som kan beskrivas hos hundar. Annika berättade att alla hundar har alla egenskaper men i olika grad.

En liten del av föreläsningen handlade om Annikas erfarenheter av att fördjupa sig i varg för många år sedan. Hon tyckte att hon själv förstår hunden bättre med hjälp av att förstå vargen. Men hon betonade att onaturliga vargflockar i djurparker som människan satt ihop är helt missvisande, dessa flockar fungerar inte bra och därför kan det hända hemska olyckor som när en kvinna blev dödad av varg i Kolmårdens djurpark.

I slutet av Annikas föreläsning blev det en frågestund där många ville ställa frågor och dela med sig av erfarenheter och reflektioner. Tiden blev lite knapp och vi konstaterade att vi gärna ville höra Annika igen inom överskådlig tid.

En efterlängtad kurs

Text: Lisa Ly

Mellan den 15-17 oktober var det äntligen dags! Den årliga SLHF träffen, Träffen med stort ”T” som föreningen fått skjuta upp flera gånger på grund av Coronapandemin. Eftersom jag fick min hund strax innan pandemin hade jag sett fram emot att gå på kurs. Till sist blev den av!

När vi samlades för en introduktion och presentation möttes vi alla av en glad överraskning. En goody bag med saker till både människa och hund. Kursledningen hade fått tag i sponsorer i form av försäkringsbolaget Agria, Uppsala-veterinären Jenny Garland och en hundfoderproducent vid namn Petgood som börjat göra hundmat av fluglarver. Det var både reflexer, mössa, små torktrasor till tassar, ett första hjälpen-kit, dental sticks och prov på larvhundmat i den där goddypåsen.

Fredagen avslutades med en intressant föreläsning efter middagen. Temat var arbete med hund på tullverket. Särskilt intressant var det när föreläsaren berättade om de egenskaper som krävdes för att bli sökhund på tullverket. Exempelvis ska hundarna vara mycket miljöstarka för att klara av olika utmanande situationer, allt från trånga utrymmen på tåg till att hissas upp och ner på olika otillgängliga platser exempelvis båtar. Hundarna ska söka efter droger, vapen m.m. och de ska klara av att jobba långa pass och måste ha en hög energinivå. Föreläsaren sa att hundar som blir bra tullhundar är sådana hundar som är för jobbiga för vanligt folk att ha som sällskapshundar eftersom de är så livliga och energiska hela tiden.

Lördagens kursdag inleddes med en föreläsning med konsulent Jessica Röttger från Ledarhundsverksamheten. Det handlade om relationen mellan hund och människa och hur friskvård kommer in i relationen. Efter föreläsningen var det olika aktiviteter eller stationer i mindre grupper som stod på schemat. En grupp körde lydnad, en körde hinderbana, en hade ”veterinärsnack” och en grupp hade promenad med fokus på friskvård och omvårdnad. Gruppaktiviteterna upptog större delen av dagen, nästan ända fram till middagen. Under lydnadspasset övade vår grupp bland annat på att platsa hunden både med och utan distraktion, och apportera med och utan distraktioner. Efter lunch gick vi promenaden med frisk- och omvårdnadstemat där vi stannade lite nu och då för att göra olika övningar som skulle stärka relationen mellan hund och förare. Exempelvis fick vi öva på att belöna hunden genom klapp på olika ställen på hundens kropp, inkallning i koppel och fotpositionering.

De två sista passen för min grupp var hinderbana och veterinärssnack. På hinderbanan fick vi feedback på hundens arbete i selen, men också på mitt arbete som förare.

Gjorde hunden exempelvis rätt om den passerade ett höjdhinder där jag knappt kunde passera? Och jag, litade jag tillräckligt på hunden? Vid veterinärssnacket kunde vi ställa alla möjliga frågor som vi ville ha svar på, allt från tandborstning till hundmotion och hundfoder.

Under söndagen delades vi in i nya grupper, men innan dess sattes hundarnas och förarnas lydnadskunskaper på prov genom att placeras framför en kamera.

En bild måste ju tas, annars har det ju inte hänt att så många duktiga hundar och hundförare träffats. Kursen avslutades med två former av tävlingar indelade på 4 grupper, en tipspromenad och en lydnadstävling. I lydnadstävlingen ingick det moment som inkallning, apportering och platsträning med hunddistraktion. Kort och gott kan man säga att helgen varit mycket givande för både mig och hunden, för när jag fortsatte med helgens sysslor och gick på fler ärenden, låg hunden kvar i korgen, trött i både kropp och knopp.

Elli ”när Lillan kom till jorden…”

Text: Susanne Nordell

För två år sedan skrev jag denna text som jag nu vill dela med mig av till nya och gamla ledarhundsförare. Hoppas den ska vara både till hjälp, stöd och glädje.

”När lillan kom till jorden, en dag i maj när göken gol…”

Fast jag vet förstås inte om ”lillan” är så passande namn för denna starka, självständiga, goa och duktiga buse.

Elli kom till mig den första maj och sedan dess är inget sig likt!

Hon har givit mig ett nytt liv på många sätt, med alltifrån lätt förflyttning till nya värderingar gällande karriär och meningen med livet.

Jag vill nu berätta lite av vår historia.

”Hon kom som ett yrväder om våren” och redan första kvällen kissade hon inne av ren upphetsning och överstimulans av matte, som var så glad att äntligen ha fått en så härlig hund så hon inte kunde låta hunden vila tillräckligt.

Sju intensiva dagar följde då anette, Elli och jag jobbade med allt möjligt grundläggande och jag försökte skapa nya vanor; Man skulle ha med sig koppel, sele, bajspåsar, hund, käpp, vantar och dessutom skulle man låsa dörren, trycka på hissen och ha koll på att hunden inte hälsade på grannbarnen och vice versa. Man behövde sätta soporna utanför ytterdörren om man inte ville fylla hallen med kompost, tina köttet högst upp på köksskåpen om man själv ville ha det till middag, inleda med att hålla fast hunden när det ringde på dörren, inleda med att ha koll på hunden när folk kom och hälsade glatt och utropade:

”åh, har du fått hund”. Och varför var det så många som skulle envisas med att hälsa på mig när jag inte kunde besvara hälsningen som jag brukat göra? Och varför skulle alla kommentera hunden på bussen och föranleda mig att bli kort i tonen och meddela att hon är en tjänstehund m.m. Samtidigt som jag skulle hindra Elli från att knycka barns smörgåsar, nosa på andra människor samt försöka hitta en plats där ingen skulle trampa henne på svansen eller nosen och där hon kunde ligga skyddat och stilla?

Till detta kom också att jag inte längre själv skulle ta kommandot när jag gick! Jag skulle inte känna med käppen och avgöra var jag var – så att Elli verkligen skulle väja för stolparna som jag hittills alltid känt med käppen för att vara säker på att inte gå på. Hon kunde själv klara denna uppgift och dessutom trots att vi gick på andra sidan vägen än jag var van vid och inte längre skulle hitta de riktmärken jag i åratal haft som viktiga orienteringspunkter.

Det blev som att gå på helt nya ställen trots att jag gått dessa vägar i tjugo år. Och jag började dessutom gå fel och plötsligt bli osäker på var jag var, vilket var väldigt länge sedan sist.

Samtidigt, mitt i all förvirring, märkte jag också snabbt att jag slapp tänka på kringströdda sparkcyklar, nytillkomna vägarbeten, nyuppsatta stolpar m.m. Och jag kunde plötsligt gå mycket mer rakt

fram- inte sicksacka som man omedvetet gör när man rusar fram med vit käpp.

Första dagen efter att Anette åkt hem var jag ledig. Jag valde att prova vägen till bussen till jobbet så att jag skulle ha gjort det en gång helt själv innan det var skarpt läge. Allt gick fint tills vi kommit halvvägs och jag valde att låta Elli kissa på en lämplig plats.

Plötsligt fick hon, vad jag i dag skulle säga var ett vanligt labradorryck, men jag hade inte upplevt detta förut så jag blev helt förfärad. Jag funderade på om det var en annan hund som störde, om hon skadat sig på något vis eller om hon blivit galen.

Vi kom trots detta till busshållplatsen och då bussen just anlände tänkte jag att vi lika gärna kunde träna hela vägen. Vi steg ombord och det gick nog bra, men det visade sig att bussen inte gick hela vägen utan jag blev tvungen att byta på Malmö C; en uppgift som vanligtvis skulle tyckas mig obetydlig, men som nu blev oöverskridlig.

Jag såg nog förkrossad ut, för en vänlig kvinna kom och frågade om jag ville ha hjälp. Ni kan ju gissa svaret! Jag valde att ta bussen raka vägen hem igen.

När vi kom hem skulle Elli vila och jag skulle gå ner med komposten.

Just som jag tagit hinken till ytterdörren ringde brevbäraren på och när jag öppnade fick jag raskt klämma Elli mellan knäna, då hon ville hälsa på besökaren. Genomsvettig tog jag emot breven, stängde ytterdörren och gick för att lägga breven två meter bort. Detta tog lagom lång tid för att Elli skulle hinna stoppa huvudet i hinken och sprida gammalt te, äggskal m.m. över hela hallen. När detta var åtgärdat la sig Elli att vila till slut och jag gick till vårdcentralen för att ta några prover som jag skulle ha gjort för länge sedan. Jag tog med mitt punktmärkta kuvert med remissen och kommer fram, helt slut till slut. Sköterskan verkar förbryllad och frågar vem som är remitterande läkare. Jag tycker det borde stå på papperet, men uppger namnet. Då meddelar sköterskan att kuvertet innehåller ett kontoutdrag från Handelsbanken…

Hem igen, gör om, gör rätt.

Resten av dagen finns någonstans i ett dimmigt minne, men jag vet att jag var mycket tacksam att jag inte gick till jobbet den dagen.

Många liknande dagar kom och gick, men jag började likväl uppleva stunder av stor hjälp av min mycket duktiga ledarhund. Och hon tyckte också mycket om att arbeta, vilket var tydligt. Jag övade och tränade mycket och medvetet och efter en månad träffade vi Anette fyra dagar till. På kvällen den tredje dagen sa jag till min man att jag nog behövde ställa in den sista dagen. Jag orkade helt enkelt inte med att ta in en millimeter till. Men jag ställde inte in och den fjärde dagen blev otroligt uppmuntrande! Alla undervisningsdagar var lärorika, roliga och av hög kvalitet, men också otroligt energikrävande och intensiva, så denna fjärde dag kändes på något sätt lite lättare, lite som om polletten började trilla ner. Vi mötte också en annan nybliven ledarhundsförare i min hembygd vilket blev en mycket positiv kontakt.

Ytterligare tre givande utbildningsdagar fördelades över tiden fram till GK2 och jag hann prova att springa en liten runda med Elli, vara på restauranger, tappa saker, skynda till bussen, träffa vänner på stan, handla i porslinsaffärer, motionspromenera och gå till jobbet en massa gånger. Elli kan allt detta med bravur och t.o.m. jag började släppa mitt gamla kontrollbehov och kunde följa allt bättre. Som sagt var klarade vi att jogga tillsammans i ett naturreservat! Det var allra första gången i livet jag hade lust att jogga och dessutom kunde göra det utan en seende person vid min sida. Det kändes som en seger!

Nu har det gått ett halvår sedan Elli kom till mig och igår, den 1 november, fyllde hon tre, vilket vi firade med ben och bubbel! Jag har anammat en helt ny gångstil där jag slappnar av mer och använder kroppen mer optimalt. Jag har fått bättre kondition och har mer energi kvar varje dag när jag kommer från jobbet. Jag upplever en stor självständighet i åtskilliga sammanhang. Ett exempel är när jag ska gå och äta lunch med kollegor. Då behöver jag inte längre hålla i någon utan går som alla andra och om jag vill lämna stället tidigare än de andra ber jag bara elli söka ut och klarar mig förträffligt på det viset. Om jag tappar något hinner jag knappt be Elli apportera innan hon lägger föremålet i min hand; alltifrån käppen till en pollett att stoppa i kundvagnen.

Utöver allt detta praktiska har jag fått en ovärderlig livskamrat som tar fram mitt barnasinne, gläder mig varje morgon, oavsett hur tidigt klockan ringer och varje gång jag kommer hem, oavsett hur trött jag är efter dagens aktiviteter.

Elli har också påverkat mig på ett mer subtilt sätt.

Jag har kommit på att jag inte behöver bli något stort. Jag behöver inte hela tiden bli duktigare, utveckla min klinik till något helt unikt eller uppfinna ett nytt stresshanteringskoncept. Jag kan vila i det jag är och har! Jag behöver inte passa på att diska undan, köra en tvätt eller laga en extra lunch bara för att jag har tid. Jag sitter hellre kvar i soffan med Elli vilande på mina fötter – och jag har mycket större behållning av detta!

Elli sover när hon är trött, tvättar sig när hon behöver det, leker när hon är sugen på det och söker kontakt när hon behöver det. Hon lever här och nu, precis som vi alla skulle må bra av att göra.

”Vart du än går är du där” skriver Jon Kabat-Zin. Det visste Elli utan att någon skrivit det och det har hon lärt mig!

Rapport från brukarråd 18 november

Text: Jessica Lucic

Det här var det andra brukarrådet för i år, mötet hölls digitalt och pågick i ca tre timmar.

Deltagarna var: Elisabeth Ravstis och Jessica Lucic, SLHF. Leif Westerlind och Annika Östling, förbundsstyrelsen. Ingela Sjöqvist, Ledarhundsklubben Stockholm och Anders Mårdell, ledarhundsgruppen i Skåne. Helena Fridlund, distrikt Dalarna, men kring Dalarnas representantskap rådde viss oklarhet och diskussion uppstod om vad som ska gälla för att räknas som en ”etablerad ledarhundsklubb”. Från ledarhundsverksamheten deltog Lena Ridemar, Susanne Haglund, Jessica Helin, Laila Tapper, Jessica Röttger och Annette Grönholm. Flertalet av ledarhundsverksamhetens personal medverkade dock inte aktivt utan lyssnade med avstängd mikrofon. Lena Ridemar tog ordföranderollen utan att saken diskuterades.

Nedan följer en sammanfattning av vad som diskuterades. Vi har delat in i stycken där varje fråga eller tema utgör rubrik, där anges också vilken representant som tagit upp frågan.

Ansvar och roller (ledarhundsverksamheten).

Lena inledde med att informera om vilka olika lagstiftningar som man har att förhålla sig till när det gäller myndighetsutövning, det vill säga tilldelning och återtagande av dispositionsrätt och ledarhund. Beslut kan överprövas av ledarhundsdelegationen och vill man överklaga ett beslut görs det till förvaltningsdomstolen. IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) är tillsynsmyndighet över ledarhundsverksamheten. MFD granskar ekonomin.

Hur utses ledarhundsdelegationen? (SLHF)

Lena svarade att det är förbundsstyrelsen som utser ledarhundsdelegationen efter varje kongress. Delegationen ska ha en bredd av kompetenser men på grund av risk för jäv kan ledarhundsförare inte utses. Exempel på ärenden som delegationen hanterat är rätten till dispositionsrätt utifrån lagstiftningen samt återtagande av dispositionsrätt.

SLHF invände mot att ledarhundsförare inte kan väljas, det innebär att ledarhundsförarkompetens helt saknas. Risken för jäv försvinner inte för att ledarhundsförare inte är valbara. Det är troligt att personer som tillfrågas och accepterar den här typen av uppdrag känner ledarhundsförare. Därigenom finns ändå risken för jäv. Förbundsstyrelsens representanter verkade villiga att ta med sig frågan.

Hur utses representanter till brukarrådet? (SLHF)

Lena svarade att förbundsstyrelsen beslutar utifrån förslag från ledarhundsverksamheten. Längre tillbaka var det SLHF som representerade ledarhundsförare, föregående period beslöts att det skulle vara en bredare representation och för kommande period gäller att etablerade ledarhundsklubbar kan delta med representant.

Ledarhundsverksamhetens bemanning och kommunikation (LH-verksamheten)

Lena gick igenom nuvarande bemanning efter att vissa förändringar skett. Verksamheten består av en chef, Lena. En handläggare, Susanne Haglund. En administratör, Jessica Hellin. Fem konsulenter: laila Tapper, Drifa Gestsdottir, Jennie Lindhé, Jessica Röttger och nytillkommen konsulent Anette Grönholm.

Fråga från SLHF: hur blir det med veterinärtjänsten?

Lena informerade om att man avvaktar med att tillsätta ny veterinär, om det överhuvudtaget ska ske. Hon menade att det är bättre att ledarhundsförare har kontakt med sin lokala veterinär. Det var ändå mest ledarhundsförarna i Stockholm som nyttjade ledarhundsveterinären.

Flera av veterinärens tidigare uppgifter har tagits över av konsulent Jennie Lindhé. En handlar om att ansvara för pensionering av ledarhundar, en annan om att utfärda hälsoutlåtanden för blivande ledarhundar. Den senare är mest en administrativ uppgift som bygger på undersökningar vilka gjorts och protokollförts hos leverantörernas veterinärer. Tanken är vidare att Jennie finns till hands för diskussion kring hälsofrågor. Vid behov kan hon ha kontakt med lokal veterinär, det går också bra att göra ett trepartssamtal ihop med föraren. Detta har redan gjorts i flera fall och Lenas uppfattning var att det fungerat utmärkt och varit mycket uppskattat.

SLHF frågade om Jennie har någon djursjukvårdsutbildning och i så fall vilken. Lena svarade att Jennie har det men att Lena inte kan gå in på exakt vilken utbildning det handlar om och signalerade ganska tydligt att hon inte önskade något ifrågasättande.

Lena fortsatte sedan kring temat kommunikation. Hon beskrev en ny process för ansökan om dispositionsrätt. Denna utgörs av fem olika steg som kallas AD1 till AD5. Efter varje enskilt steg får den sökande ett skriftligt beslut om hur det steget gått, om hen blivit godkänd och kan gå vidare till nästa steg eller inte. Varje beslut är överklagningsbart. Lena betonade hur tydligt detta blir för den sökande, samt att denne är införstådd med att alla dessa steg handlar om att bli bedömd/utvärderad. Lena betonade att det alltså inte handlar om att den sökande åker på infokurs för sin egen skull eller träffar konsulenten för att ha det trivsamt över en kopp kaffe.

Här följer de olika stegen. AD1: Ansökningsblankett fylls i av den sökande och skickas in till Lh-verksamheten. En del av blanketten fylls i av syncentral och en del utgörs av läkarintyg.

AD2: Hembesöket. Bedömning av förarens orientering och genomgång av vad som krävs för att ha en ledarhund. Konsulenten skriver rapport och lämnar in till LH-verksamheten som gör en bedömning om det godkänns eller avslås. AD3: infokursen. Fyra dagar på Almåsa Konferens, där den sökandes förmåga att hantera en hund bedöms samt även den sökandes förståelse av hundens uppgift/funktion. En rapport skrivs och lämnas in till LH-verksamheten där beslut fattas om godkännande eller avslag. Godkännande innebär att föraren beviljas dispositionsrätt vilket är AD4. AD5: Överklagande, detta blir bara aktuellt om dispositionsrätt inte beviljas. Hela processen ska inte ta mer än två år. Eftersom man nu går i turordning på väntelistan är Lenas uppfattning att tidsramen kommer hållas.

Vad hände med tidningen ”I selen”? (SLHF)

Lena informerade om att modellen med taltidning på Daisy-skiva inte är up to date och nu kommer verksamheten pröva ett nytt sätt med ett nyhetsbrev som utkommer ungefär en gång i kvartalet och fler vid behov. Nyhetsbrevet kommer vara tillgängligt på Daisy och punktskrift men om inget annat anges kommer det via mejl. Det första nyhetsbrevet utkom före sommaren. Nästa nummer kommer i december. SLHF önskade att nyhetsbrevet görs något mindre kortfattat än det som skickades ut före sommaren, då detta var så koncist att det ledde till fler frågor än svar. Flera av deltagarna på brukarrådet uttryckte att det är tråkigt att tidningen ”I selen” inte längre kommer ges ut. Det ger ett större djup när en redaktör ställer följdfrågor jämfört med ett kort informationsmail.

Avropsavtal från 22-26 (LH-verksamheten)

Lena drog först lite repetition såsom att antal hundar som ska levereras per år är 40, 24 från Lund i Norge och 16 från Kustmarken. I hundens pris ingår nu även samträning. Därutöver finns optioner vilket är nytt för den här avtalsperioden, dessa är support och uppstallning. Det här ger leverantörerna möjlighet att förtjäna sitt uppehälle på sin verksamhet samt ger LH-verksamheten bättre förutsättningar att hålla isär rollerna. Men om föraren upplever problem eller att hunden utvecklat någon brist är det fortfarande LH-verksamheten som kommer ut till föraren för att göra en bedömning. Det är nu klart att alla Veiviserens och DISAs hundar kommer supportas av extern instruktör på uppdrag av SRF. De fem konsulenterna ska inte jobba med support. Kustmarken supportar både sina nya och gamla hundar. Lund supportar sina nya och gamla hundar. När en förare behöver support ska hen alltid vända sig till SRF, Annette Grönholm, som i sin tur ger ett uppdrag till den som ska ge support. Föraren ska alltså inte vända sig direkt till leverantören för support.

Nytt för kommande avtalsperiod är att dolda fel exempelvis sjukdomar som epilepsi nu ingår i garantiåret. Nytt är också att man nu inte upphandlar utifrån ras som tidigare, man anger bara antal hundar. Blandras accepteras om det är första generationens blandras. Det kommer fortfarande vara möjligt att göra extraupphandlingar på speciella raser såsom gjordes under 2021 på fem stycken Schäfrar. Av dessa har fyra tilldelats under året och ytterligare en ska strax slutprovas. För 2022 kan man redan nu se att det främst är hundar av rasen labrador som kommer levereras.

Lena gav också lite nyheter om uppföljning. Samträning3 är den gamla gk3, en uppföljning på kursgård inom garantiåret. Det kommer även hållas en samträning4 för hundar som är i sexårsåldern. Denna äger rum på kursgård och där kommer veterinär medverka för att göra sexårskontrollen på plats.

Fråga från Stockholmsklubben: blir det någon mer uppföljning innan eller efter sexårskursen?

Lena svarade att det kan bli en kort uppföljning före samträning3, i så fall hemma hos föraren för att se hur det fungerar på hemmaplan. Därefter löper supporten på fram till sexårskursen. Sedan rullar supporten på till hundens tionde år då hundens pensionering börjar planeras.

Följdfråga från Stockholmsklubben: hur ska LH-verksamheten uppmärksamma om ett ekipage har problem efter samträning3, bygger det på att föraren själv tar kontakt? Lena svarade att ambitionen är att kontakta förarna per telefon men detta har hittills inte fungerat på grund av hög arbetsbelastning.

Hur går processen vid pensioneringen till? (Leif från förbundsstyrelsen).

Lena svarade som följer. Året då hunden ska fylla 11 år kommer konsulent Jennie att kontakta föraren för att boka in ett möte hemma hos föraren. Får hunden hälsoproblem tidigare kommer det här mötet också ske tidigare. Föraren och Jennie för ett samtal kring hundens status utifrån hälsokontroller, eventuell medicinering, hur föraren upplever hunden och så vidare. Ett datum för pensionering bestäms och om föraren så önskar uppförs hen på väntelista för ny hund från det datumet. Om hunden bedöms kunna bli privathund och föraren har möjlighet kan hen få ta över hunden. Om föraren vill ställa sig på väntelistan måste det finnas en lösning för vem som tar över hunden. Om föraren har förslag på lämplig person som kan överta hunden går det bra, om inte finns en lista över intresserade hos SRF.

Här uppkom en ganska upprörd diskussion om hur SRF garanterar att pensionerade ledarhundar kommer till bra hem samt att föraren borde få veta vad som händer med hunden. I nuläget får man ingen information, man får inte ens veta när hunden har gått bort. Föraren investerar allt av både känslomässigt engagemang och hårt arbete i sin hund vilket gagnar både hunden, samarbetet och LH-verksamheten. Utifrån det känns det inte bra att föraren förväntas att från en dag till en annan släppa allt engagemang i hunden. Så enkelt är det inte att släcka ned en relation. Man kanske känner att man åtminstone vill få veta när hunden avlider.

Lena svarade att det görs hembesök i de tilltänkta nya hemmen för pensionerade ledarhundar, såvida det inte är föraren själv som gett rekommendationen. Lena kommenterade inte så mycket angående det känslomässiga engagemanget som ledarhundsförarna har i sina hundar. Hon konstaterade bara att ledarhunden inte är förarens hund. När hunden byter ägare och kommer till ett nytt hem som föraren inte har någon koppling till, har föraren ingen rätt att få information om hunden. Men det nya hemmet kan informeras om att föraren önskar information om så är fallet men de har ingen som helst skyldighet att se till att det blir så.

Försäkring av pensionerade ledarhundar (SLHF)

SLHF ville veta om LH-verksamheten fått till stånd något avtal med något särskilt försäkringsbolag för att underlätta när hunden går i pension. Lena svarade att det inte finns något sådant avtal. Info om olika försäkringsbolag kommer föraren få i samtalet med konsulent Jennie inför pensioneringen.

Användande av ledarhund i marknadsföring(SLHF)

Bakgrund: Inför en kurs då SLHF fick lite sponsring från några olika företag varav ett var Agria efterfrågades en gruppbild från kursen. Kursgruppen och styrelsen diskuterade då om detta var att betrakta som marknadsföring. Flera kände till att man inte får använda ledarhunden i marknadsföringssyfte, men nya förare i styrelse/kursgrupp kände inte till detta. Vad gäller?

Lena förklarade att detta faller tillbaka på ägandet. Om man inte äger hunden kan man inte använda hunden i marknadsföringssyfte. Det finns etiska perspektiv. Om det gynnar verksamheten genom att exempelvis bilder bidrar till kunskapsspridning kan det vara helt okej. Om en hundfodertillverkare ger ledarhundsförare rabatt på sina produkter kan det vara okej att gå runt med deras logga på kläderna. Men i fallet med Agria som inte försäkrar ledarhundar är det inte okej, inte ens om Agria bara vill ha bilden för sin interna dokumentation. Det är ägaren alltså SRF som avgör vad som är acceptabelt och inte. Lena tog till sig synpunkten att den här informationen inte finns att hitta någonstans.

Ledarhund i färdtjänst (Annika, Förbundsstyrelsen).

Annika berättade att i Dalarna ska ledarhunden resa med sele i baksätet vilket förarna upplever mycket krångligt. Vi diskuterade jordbruksverkets rekommendationer som säger att hunden kan transporteras i kombin med lastgaller eller möjlighet att säkra hunden i kombin, i annat fall ska hunden resa med sele i baksätet. Annika efterfrågade rekommendationer från LH-verksamheten men sådana finns redan. Någon menade att rekommendationer inte gör någon skillnad, detta handlar om många olika kommuner och taxibolag och det enda sättet att påverka är att få in ett så kallat skallkrav i upphandlingen. Lena tyckte att den här frågan inte ryms i SRF:s myndighetsuppdrag men i det intressepolitiska. Frågan har lyfts med kanslichefen. Ett sätt att driva frågan är att skicka ut en rekommendation till ombudsmännen att arbeta för att få in säkerhetsföreskrifter om transport av ledarhundar som krav i upphandling. Annika undrade hur man som förare ska agera när det kommer ett olämpligt färdtjänstfordon där ledarhunden inte kan garanteras en säker transport? Vi pratade om att det ibland kan vara det enda rätta att avstå från att resa med fordonet och beställa ett nytt. Detta kommer kanske fungera ibland men många gånger finns inget annat fordon att tillgå. En annan synpunkt som framfördes var att ledarhundsföraren helt enkelt lär sig att hantera säkerhetssele och alltid har med sig denna inför färdtjänstresa så att det alltid är möjligt att få till en säker transport. Lena tog på sig att kolla upp möjligheten att förse förarna med säkerhetssele.

LH-verksamhetens rutiner för dokumentation (Stockholmsklubben)

En fråga om hur mycket som dokumenteras i kontakten med förarna. Om man exempelvis ringer till LH-verksamheten för att man upplever ett problem, skrivs detta då ned? Ja, om det anses relevant, svarade Lena, men de är inte skyldiga att dokumentera varje kontakt. Kan man begära ut dokumentationen? Ja, det kan man göra i enlighet med sekretess- och offentlighetslagen, GDPR samt förvaltningslagen. Om man anser att det finns sakfel har man rätt att få detta justerat enligt förvaltningslagen. Särskilt i ett pågående ärende innebär den så kallade partsinsynen att man har rätt till insyn och tillägg.

Återtagande av en ledarhund (SLHF)

Det finns ett nyligen inträffat fall som många känner till och pratar om just nu. SLHF menade inte att mötet skulle diskutera själva ärendet eller om det var rätt eller fel att återta hunden. Men SLHF ville lyfta den oro och upprördhet som ärendet lett till. Det kan finnas en risk för att förarna inte vågar vända sig till LH-verksamheten med sina problem i rädsla för att plötsligt få sin hund återtagen. Det är viktigt med ett ömsesidigt förtroende mellan förare och LH-verksamheten och det är viktigt att alla svåra ärenden sköts korrekt och med medkänsla för förarens upplevelse av situationen. Hur ska en traumatiserad och uppriven förare kunna få stöd att våga ansöka om ny hund eller kunna tro på att det är möjligt att bli en bra förare efter en sådan extremt negativ händelse?

Lena svarade att de inte kan prata om enskilda ärenden och menade att det är synd att förarna pratar om det här eftersom de inte har hela bilden. Hon kommenterade att det är beklagligt om förare inte vågar höra av sig till verksamheten, men hon finner det märkligt om en sådan här sällsynt händelse skulle få den typen av konsekvenser. De senaste tio åren har det bara varit två inträffade fall. Lena sa också att hon känner sig helt säker på att verksamheten hanterat detta och tidigare liknande ärenden helt korrekt enligt regelverk och den lagstiftning man har att förhålla sig till. Men det händer förstås ändå att det finns de som blir besvikna i kontakten med LH-verksamheten, till exempel om man inte beviljas dispositionsrätt. Om en förare mår dåligt måste vederbörande söka sig till vårdcentralen, LH-verksamheten har inget vårdande uppdrag.

SLHF:s ordförande replikerade att den här typen av fall för visso är sällsynta men det händer då och då att en hund måste tas ur tjänst, vilket kan bli oerhört jobbigt för föraren att hantera. Det gör hela skillnaden hur det hanteras från LH-verksamhetens sida, att det sker med förståelse och medkänsla för förarens upplevelse. Lena tyckte inte att hon kunde eller ville kommentera detta ytterligare.

Mötesplan för brukarrådet

SLHF framförde att vi önskar fler brukarrådsmöten, åtminstone två per termin. Lena informerade om att två möten per år har fastställts av förbundsstyrelsen men att vi absolut kan planera fler än så. Under 2022 är det budgeterat för teamsmöten, inga live-möten. Mötet gjorde en preliminär plan med två möten per termin.

Med detta var årets andra och sista brukarrådsmöte avslutat. Lena kommenterade att det hade varit mycket diskussion med högt i tak. Från SLHF:s sida skulle vi nog snarare säga att brukarrådet mest är information och mycket lite diskussion. Vi skulle önska att brukarrådet var ett forum där de som brinner för ledarhundsfrågor möts i syfte att utbyta kunskap och erfarenhet med det gemensamma målet att skapa bästa tänkbara ledarhundsverksamhet. Vi skulle vilja att förarna ses som en viktig resurs som ges möjlighet att vara med och forma verksamheten. I nuläget tycker vi absolut inte det fungerar på det sättet.

Digitalt event: seminarium om resande

Text: Elisabeth Ravstis

Den 15 november anordnade SLHF en diskussionskväll via zoom som handlade om att resa med ledarhund. Trots att inbjudan gick ut väldigt sent på grund av olyckliga omständigheter var det ändå 11 ledarhundsförare som deltog.

De ämnen som kom upp till diskussion var: att resa utomlands med sin ledarhund, SJ:s ändrade bokningsregler för ledarhundsförare samt tågvärdarnas roll.

Det första ämnet för kvällen var alltså att resa utomlands med ledarhund. Det var två ledarhundsförare som hade ganska stor erfarenhet av att resa inom Europa. Elisabeth beskrev att det ofta är lite knöligt när man ska igenom säkerhetskontrollen med sin hund. Tipset var att ta av selen, gå igenom själv och sedan kalla på hunden. Ibland reagerar kontrollen ändå på hundens halsband eller koppel. En annan ledarhundsförare, Claes, menade att regelverket för vaccinationer är ganska oklart. Han åker ofta via Schweiz och eftersom de inte är med i EU blir det ännu mer oklart vad som gäller. Svenska myndigheter och veterinärer kan inte heller ge ett tydligt svar på vad som gäller. Det är inte självklart att ledarhunden får en egen golvplats på planet men om det inte är helt fullsatt så brukar personalen se till att man får en extra plats. Både Claes och Elisabeth menade att det är viktigt att inte ge hunden så mycket mat och vatten innan en flygresa eftersom det tar lång tid tills man kan rasta hunden.

Vi pratade lite om veterinärvård utomlands. Elisabeth vaccinerade sin ledarhund mot Leptospiros när de var i Spanien senast. Han behövde en andra dos och det passade in tidsmässigt. Det fungerade superbra och var klart billigare än exakt samma vaccination i Sverige.

Sedan kom vi in på SJ och tågresor. Åsa tog upp frågan om det här med att ta av hunden selen när den ska hoppa in i tåget. Det var ganska olika hur man gjorde med den saken. När det gäller de ändrade bokningsreglerna vid SJ så tyckte de flesta att det fortfarande fungerar bra. Leif menade att SLHF absolut inte behöver driva den här frågan som det fungerar nu. Någon kom in på att det trots allt är orimligt att vi ledarhundsförare måste ringa och boka medan allergiker kan boka via hemsidan.

Leif tog upp frågan om vilken hjälp man kan förvänta sig från tågvärdarna. Idag verkar det vara väldigt slumpmässigt om de ger sig till känna eller inte. Det är krångligt att gå upp på tåget och hitta sin plats. En viktig fråga att ta upp med SJ enligt flera.

Sammanfattningsvis var det en bra och givande diskussion. Vi kommer förmodligen att ordna ytterligare en temakväll om resande framöver. Det kommer även att bli andra temakvällar via Zoom men det här får bli den sista för i år. Vi återkommer nästa år. Har du förslag på teman så kontakta gärna någon i styrelsen.

Rabatt hos Svenska Djurapoteket

Som medlem i SLHF får du 20 % rabatt när du handlar på Svenska Djurapotekets butik på nätet. Svenska Djurapoteket säljer kosttillskott till hund och häst. Hör av dig till styrelsen för att få rabattkoden. www.svenskadjurapoteket.se

Bildbeskrivning: Svenska Djurapotekets logga. Grönt kors med vit tass på.

Om Ledarhunden

Ledarhunden är en tidning med nyheter, reportage och texter av och för ledarhundsförare och ges ut av Föreningen Sveriges Ledarhundsförare. Ledarhunden går att läsa på flera sätt. De flesta läser Ledarhunden digitalt men det går också att få texten inläst på skiva eller utskriven på punktskrift. Nu finns även möjlighet att nå den inlästa versionen av tidningen på Spotify. Alla som vill kan läsa Ledarhunden. Man behöver inte vara medlem i SLHF.

Nästa nummer av Ledarhunden beräknas utkomma under våren 2022.

Redaktör: Jessica Lucic

Ansvarig utgivare: Elisabeth Ravstis

Signatur: Natalia Hedlund

Inläsare: Lars Forslund, Haninge Taltidning

Kontakta SLHF

Föreningens postadress:

Sveriges Ledarhundsförare

c/o Torbjörn Ruther

Utfartsvägen 8 A

903 54 Umeå

E-postadresser

Allmänna frågor: info@slhf.net

Medlemsärenden, adressuppdateringar: medlem@slhf.net

Frågor om fakturor, reseräkningar och dylikt: ekonomi@slhf.net

Tidningen ledarhunden: ledarhunden@slhf.net

Valberedningen: vb@slhf.net

Webbansvarig Joachim Kåhlman: web@slhf.net

Styrelsen

Du kan kontakta var och en i styrelsen via mejl så här: personens förnamn@slhf.net

Elisabeth Ravstis, ordförande: Stockholm, tel. 070-512 22 87

Jessica Lucic, vice ordförande & redaktör för tidningen Ledarhunden: Uppsala

Åsa Engman, sekreterare: Stockholm

Torbjörn Ruther, kassör & medlemsregisteransvarig: Umeå

Susanne Nordell, medlemsansvarig: Malmö

Lisa Ly, informationsansvarig & internationella relationer: Stockholm

Viktoria Karlsson, informationsansvarig: Göteborg