SLHF protesterar mot ändrad väntelista

Till Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse
Angående förslaget till ledarhundsverksamhetens riktlinjer för väntelistan

inför brukarrådet med Ledarhundsverksamheten och SLHF 3 mars skickade
Ledarhundsverksamheten ut ett förslag till nya riktlinjer för
väntelistan. SLHF reagerar starkt på detta förslag och på hur detta
motiveras. Det vi reagerar på är att prioriteringarna upphör och på
tron att försämrade livsvillkor skulle få fler engagerade för att
anslagen till verksamheten ska öka. Så länge det finns fler personer
än vad det finns ledarhundar, kommer prioriteringar att göras. Då är
det bättre att det finns tydliga kriterier. Det är
Ledarhundsverksamhetens uppgift att göra dessa avvägningar. Någon
solidarisk väntelista finns inte. Människor kommer alltid att
ifrågasätta varför A fick hund före B. Det kommer man inte runt med
slopade prioriteringar.
Vi har även inhämtat kommentarer från våra medlemmar, ett urval av
dessa redovisas nedan.

Konsekvenser av slopade prioriteringar
Givetvis ska förare och hund matchas men vi ifrågasätter att likställa
en person som aldrig har haft ledarhund med en person som har anpassat
hela sitt liv efter att använda ledarhund som hjälpmedel. Vi anser att
förslaget bortser ifrån vad en ledarhund möjliggör för
ledarhundsföraren och att det inte går att jämföra livet med ledarhund
med livet utan. Ledarhunden gör att man orkar mer och kan röra sig
fritt och säkert. Det kan till och med vara så att vi tackat ja till
ett jobb som förutsätter ledarhund för att man ska kunna utföra sina
arbetsuppgifter. En av våra medlemmar skriver:
”Det är absolut viktigt att fler får chans att uppleva ledarhund, men
det får inte ske på bekostnad av att gamla förare får sitt liv på paus
mer än vad som är absolut nödvändigt.”

En annan medlem skriver:
”Självklart kan även personer som inte tidigare haft ledarhund också
vara i stort behov av att få en, men de har inte lärt sig det sättet
att orientera på och alltså inte blivit beroende av att ha ledarhund.”

En tredje medlem tar upp de slopade prioriteringarna ur
förstagångsförares perspektiv:
”Jag tror också att en regel med icke-prio kan göra att en
förstagångsförare kan dra sig för att ta steget att skaffa ledarhund.
Med oro för att först få en enorm frihet och sedan inte få prio att
behålla den.”

Invändningar mot den nya väntelistan
En ledarhundsförare utan hund blir som synskadad på nytt. Ens liv och
rörelsefrihet begränsas avsevärt. Att man då skulle ha kraft att
engagera sig för ökade anslag är orealistiskt. Flera medlemmar har
reagerat mycket starkt på detta:

Citat 1:
”Existerar det något sådant som en solidarisk väntelista? Inte ens om
folk på väntelistan tilldelades hundar i turordning skulle den vara
solidarisk. Problemet är att alltför många väntar på alltför få
hundar. Tror Ledarhundsverksamheten på allvar att en förare som väntar
på ny hund och ställs inför en lång väntan, kommer att börja engagera
sig politiskt? Min erfarenhet är att en förare som väntar på ny hund
börjar må fysiskt och psykiskt dåligt. Livsutrymmet har krympt,
rörelseförmågan begränsats enormt. Man är uppfylld av sorg efter sin
förlorade hund och en enorm frustration över att ens väntan kommer att
bli lång. Följden av det är att man får en sämre fysisk och psykisk
hälsa och därigenom sämre förutsättningar att sedan ta emot en ny
hund. Det är inte troligt att man kommer att hantera sin frustration
och sorg genom att ställa sig på
barrikaderna.”

Citat 2:
”Jag vill påminna om att det finns personal som avlönas för att utöva
påverkansarbete och försöka få politikerna att intressera sig för
Ledarhundsverksamheten. Att bygga in en extra väntan i riktlinjerna i
hopp om att förarnas frustration ska hjälpa avlönad personal med det
arbetet, är en förmäten idé. Det chockar mig att ta del av ett sådant
förslag.”

Citat 3:
”När man har orienterat sig med ledarhund och blivit van vid det
mycket annorlunda sättet att ta sig fram på, jämfört med hur man tar
sig fram med enbart vit käpp, är det mycket svårt att “gå tillbaka”
till att käppa. Under åren med ledarhund har man dessutom tränat in
nya vägar på ett sådant sätt att det blir svårt och ibland helt
omöjligt att gå där utan ledarhunden. Man kan ha flyttat och då kanske
man har tränat in alla platser med sin ledarhund. Man kan ha bytt jobb
och även där tränat in alla platser med sin ledarhund.
Om under tiden man väntar på en ny ledarhund skulle man bli isolerad
och rörelsehindrad. Det skulle dessutom bli mycket svårt och ibland
till och med omöjligt att kunna sköta jobb eller studier som man
påbörjade under tiden man hade ledarhunden.
Att under sådan psykisk stress tro att vi ledarhundsförare skulle ha
kraft och energi över till att försöka påverka politiker kring
anslagen för ledarhundar betraktar jag som orealistiskt, vi skulle ha
tillräckligt med att försöka få vårt liv, våra arbeten/studier att
fungera…”

Citat 4:
”Att SRF, som borde representera och arbeta för oss synskadade
människor ens tänker tanken att försämra för oss för att vi ska bli
mer benägna att påverka politiker är cyniskt och ovärdigt.”

Citat 5:
”Det som oroar mig om det inte finns några kriterier för väntelistan
är att det blir godtyckliga SRF-kompisförhållanden som styr vem som
får ledarhund fort, långsamt eller inte alls.”

Citat 6:
”Vad händer med oss som tagit emot en omplacerad vuxen hund? Det här
innebär att vi förlorar kötid på att ta emot hund i och med att en
omplacerad hund är äldre än de nyutbildade. Och vad händer med förare
som felmatchats, förlorar de sin kötid? Ledarhundverksamheten måste
prioritera förare som verkligen använder sina hundar. Inför
kontroller!”

Citat 7:
”När jag läser detta förslag blir jag mörkrädd. Man är redan lamslagen
av att inte klara sig själv, att inte våga ta sig ut i utemiljöer utan
att vara rädd, att inte må bra varken psykiskt eller fysiskt. Hur tror
ni i förbundsstyrelsen att man ska orka kämpa politiskt när man måste
lägga tid och energi på att klara av orientering och förflyttning utan
ledarhund?
Detta tar oerhört mycket energi och tid. Vi som har dispositionsrätt
bör få ha kvar våran förtur då vi faktiskt anpassat vårt liv med
ledarhund. Att ta bort denna förtursrätt är inte ok.
SRF måste bli bättre på och mer handlingskraftiga i sitt arbeta för
ökade anslag till Ledarhundsverksamheten.”

Citat 8:
”Självklart ska ledarhundsverksamheten göra prioriteringar i
kölistan!!Att göra prioriteringar är säkerligen inte enkelt. Jag har
full förståelse för att det kan upplevas mycket betungande, men det
ingår i arbetet. Personligen tycker jag inte att det är givet att en
tidigare förare alltid ska ha hund innan en förstagångsförare. Det är
naturligtvis människans behov av hund och förmåga att ta hand om hund
som ska avgöra det. Därför anser jag att Ledarhundsverksamheten är
skyldig förare och hund dessa svåra avvägningar och
ställningstaganden. Att förare sedan kan bli besvikna och ifrågasätter
varför någon annan fått hund före de själva, eller varför någon annan
fått just en sådan hund som man själv har önskat, medan man själv
fortfarande får vänta kvar i kön, det kommer alltid förekomma. Det
finns ingenting i världen som ledarhundsverksamheten kan göra för att
förhindra att sådana situationer uppstår. Jag misstänker att det är
just dessa typer av konflikter som man nu försöker bygga bort i och
med förslaget till nya riktlinjer, men inga riktlinjer kan påverka
detta så länge som förarna är människor. Så här är det att jobba med
människor och bättre i så fall att ge personalen lite mer utbildning
och verktyg att hantera dessa återkommande konfliktsituationer.”

Citat 9:
”Det vore också intressant att veta hur man tänker kring de förare som
idag redan står på väntelista och har en prioritering, endera för att
de är tidigare förare eller för att de också har medicinska skäl. Ska
de bara suddas ut och hur schysst är det?”

Citat 10:
”Jag har själv precis varit utan ledarhund i sex månader och upplevde
en fruktansvärt stor inskränkning i min självständighet och mitt
oberoende. Jag blev nedstämd och slutade göra sådant som jag
egentligen tycker är roligt eftersom det var så krångligt att ta sig
någonstans. Det gjorde naturligtvis inte saken bättre att färdtjänsten
mer eller mindre havererade här i Stockholm. Det finns inga
solidariska väntelistor som jag ser det. Tidigare har exempelvis även
diabetiker varit en prioriterad grupp, något som jag tycker är helt
rimligt trots att jag själv inte är diabetiker. Det här med
matchningar går alltid att ifrågasätta och ha synpunkter på så därför
kommer ledarhundsförare aldrig att uppleva att kölistan är rättvis och
solidarisk. När det gäller påståendet att “fler engagerar sig för att
påverka politiken för ökade anslag till verksamheten” är bland det
mest befängda jag har hört. När jag plötsligt står där och har
förlorat min ledarhund och vet att det kommer att ta minst ett par år
att
få en ny, blir jag med största säkerhet bara deppig och oföretagsam.
Dessutom blir jag arg. SRF är vår intresseorganisation och har ganska
många anställda som har betalt för att arbeta för synskadades behov
och rättigheter. Men eftersom SRF är myndighet när det gäller
ledarhundar har man tydligen bakbundit sig själva och vill i stället
att vi ledarhundsförare ska göra det här på vår fritid. Det enda jag
tänker då är att ledarhundsverksamheten inte bör ligga hos SRF. Först
då kanske SRF kan börja driva våra frågor. Jag har aldrig tidigare
varit övertygad om att ledarhundsverksamheten bör ligga någon
annanstans än hos SRF men det här uttalandet får mig att tänka om.
Jag hoppas verkligen att förbundsstyrelsen är kloka nog att förstå hur
befängt hela det här förslaget är och beslutar att inte ta det. Sedan
förstår jag inte heller varför pengarna bara räcker till 34 hundar när
det stora flertalet hundar har blivit så mycket billigare i den
senaste upphandlingen.”
Övrig kritik
Flera medlemmar har också reagerat på att det i det nya förslaget står
att ett hembesök inte görs förrän efter sex månader:

Citat 1:
”Varför ska det dröja så länge som minst 6 månader innan ett hembesök
görs hos en tidigare förare inför bedömning av ansökan om ny hund? Den
väntetiden riskerar leda till att den tidigare föraren om möjligt
ansöker om ny ledarhund för tidigt för att undgå lång väntan. Följden
av det blir att föraren sedan inte alls är redo att ta emot ny hund
eftersom den gamla finns kvar. Jag förstår inte alls varför
riktlinjerna skulle ange hur lång tid det som minst ska ta innan
hembesöket görs. Dessa riktlinjer bidrar till att förlänga väntetiden
på ny hund. Vad är syftet? Att fördela väntetiden mer rättvist mellan
förarna? Exakt vad vinner man på det? Är det för att man vill att
väntetiden, snarare än behov och förmåga att ta hand om hunden, ska
avgöra när man får sin hund? Det vore mer rimligt att ange hur lång
tid som maximalt får gå innan föraren får sitt hembesök.”

citat 2:
”Ledarhundsverksamheten har trots allt fyra heltidsanställda
konsulenter. Naturligtvis är jag medveten om att de även har andra
arbetsuppgifter men ändå!”

Vi vill påminna om att prioriteringar i väntelistan gjorts även
tidigare. SLHF uppmanar härmed förbundsstyrelsen att behålla
prioriteringarna för väntelistan.

Med vänliga hälsningar
Styrelsen för Sveriges ledarhundsförare

Posted in Nyheter