Nr 2/2011

Detta är en förkortad version av vår medlemstidning nummer 2/2011.

1 Inledning

Våren har gått fort och sommaren började bra med riktigt skön värme. Även om sommaren nu tagit ett steg tillbaka kan man inte klaga på vädret. Det kunde man inte göra när vi träffades under årsmöteshelgen på Almåsa heller! Vi provade i år att kombinera årsmöte med rikskurs och själva årsmötet hölls ett par timmar under lördagsförmiddagen. De flesta verkade väldigt nöjda med helgen och med detta upplägg vilket vi så klart tycker är mycket roligt.

Under årsmötet valdes en ny styrelse som ska leda SLHF under det kommande året. Två ledamöter omvaldes, Stina Hörberg och Sofia Thoresdotter. Då Gun-Britt Jansson inte ställde upp för omval valdes Sabina Fornhem in i styrelsen och blev också föreningens kassör. Undertecknad omvaldes också till föreningens ordförande.

Den senaste tiden har den stora diskussionen i Ledarhundssverige handlat om personalförändringar inom SRF:s Ledarhundsverksamhet. Man har beslutat att minska sin veterinärtjänst från 100 till 50 procent vilket gör att vi förlorar vår veterinär Marie Nolén som arbetat med våra hundar i många år. Detta ledde också till en diskussion under årsmöteshelgen och deltagarna var överens med styrelsen om att en halvering av veterinärtjänsten är olämplig och att vi behöver ha tillgång till en veterinär på heltid. Denna diskussion mynnade också ut i att jag tillsammans med Finn Hellman träffade Socialdepartementet, vilket du kan läsa mer om längre fram i tidningen. Du kan också läsa om de frågor vi ställt till SRF i brukarrådet med anledning av SRF:s beslutade personalförändringar.

Nu står sommar och semester för dörren och först i augusti tar vi på allvar tag i arbetet igen genom att träffas för styrelsemöte. Har du någon fråga du tycker vi bör ta upp då så tveka inte att höra av dig till mig eller någon annan i styrelsen.

Med dessa korta rader önskar jag dig en trevlig läsning av Ledarhunden och sedan en riktigt härlig sommar!

Joachim Kåhlman, Ordförande

3 Ruts intryck av årsmöteskursen

Hej alla ledarhundsvänner över hela landet. Jag har nu satt mig vid datorn och vill försöka samla ihop mina intryck från SLHF:s årsmötesdagar på Almåsa 6-8 maj, 2011.

Jag anlände redan på kvällen den 5 maj till Almåsa. Det gjorde jag för jag ville vara pigg och utvilad till årsmötet och allt annat som vi skulle få vara med om. Jag hade god tid att gå ute i den fina naturen tillsammans med min ledarhund Nadja. Vi samlades på fredagseftermiddagen till information och presentation. Årsmötet hade vi på lördagen. Det var emellertid avklarat på ett par timmar och under resten av tiden hade vi tillfälle att gå på kurs.

Vi hade tre olika aktiviteter att välja emellan: Hinderbana, lydnad och promenad. Jag valde hinderbana och promenad. Vår veterinär

Marie Nolén var också på sin post. Hon gick som vanligt igenom våra hundar. Vi var ett helt litet gäng som på lördagen gick hinderbana. Den klarade Nadja väldigt bra. Eftersom vi var över 20 ledarhundsekipage hade våra tränare fullt upp med att leda det hela. Det var Barbro Carlberg från SRF Ledarhundsverksamheten och dressörerna Jennie Linde och Lennart Jönsson.

Lydnadsövningarna gällde bland annat att stanna kvar, apportera, gå fot osv. Vädret var ju väldigt bra och det var bara skönt att vara ute i friska luften. Det gjorde ju ingenting om det blev att vänta vid start och så. Kamratskapet var ju också det allra bästa. På kvällen fick vi en jättegod middag. Maten på Almåsa är ju alltid väldigt bra. Men även den dagen tog slut och det var dags att gå och lägga sig.

Vädret blev bara bättre och bättre från dag till dag och det kändes så skönt på söndagen att kunna lämna jackan på rummet, för nu var det varmt. Efter frukost samlades alla som ville promenera och det bar iväg ut mot skjutbanan. Efter att vi hade gått en bra sträcka, selade vi av våra hundar. Det råkade bli på sträckan där det fanns ett fint dike fullt med vatten på högra sidan och där passade våra hundar på att ta sig ett dopp. Efter att vi hade gått ännu ett  stycke bortåt, vände vi och nu var det riktigt varmt. Plötsligt stannade vår promenadledare oss, för där låg en orm mitt på vägen. Han fick tag i en kvist och fick ner den i diket. Tur att vi hade någon med som kunde se. Hur hade det annars gått?

Sen dök det upp en helt ny aktivitet. Vi fick höra att den som ville bli filmad på hinderbanan, skulle möta upp där och så skulle man få bli filmad. Eftersom det hade gått så bra dagen innan med Nadja, så sällade jag mig till gruppen som ville gå. Jag tror vi blev nio ekipage. Det var ett riktigt glatt och förväntansfullt gäng som stod där och inväntade sin tur .Vilken fröjd det var att få gå där med Nadja. Inte en enda miss och allt gick så lugnt och jag kunde känna mig helt avslappnad i hennes sällskap. Hon går så lugnt och verkar känna sitt ansvar. Alla dom här filmerna skall sedan användas vid olika tillfällen och var och en skall få sin film. Det känns spännande.

Jag måste säga att det var något speciellt med det här årsmötet. Det hände så mycket. Nog har jag varit med på flera årsmöten, men detta var något speciellt. Vilken gemenskap — Vilken sammanhållning. Det var inte alls dumt med dom här kursinslagen inbakade i årsmöteshelgen. Det hoppas jag vi skall få även nästa år och får jag vara frisk då så åker jag dit igen. Tack alla ni som var med. Hoppas vi blir ännu fler då.

Rut Ekström

4 Vad gör SOS-hundar?

Förhoppningsvis känner alla ledarhundsförare som mig, att ledarhunden är ett ovärderligt och fantastiskt hjälpmedel som höjer livskvalitén avsevärt. Inför förra årsmötet beslutade vi i styrelsen att bjuda in en representant från SOS-hundar (service Och Signalhundar) för att lära oss mer om hur de jobbar med sina hundar och för att se om vi kan samarbeta i till exempel tillgänglighetsfrågor. Tyvärr blev personen som skulle komma då sjuk, men på årets årsmöte kom Susanne Bergström med sin servicehund och det var väldigt spännande att se hur de jobbade tillsammans.

Susanne har ett rörelsehinder och går med kryckor, hennes hunds största uppgift är att plocka upp saker hon tappar. Ett exempel är då hon går upp för en trappa. Då sätter hon hunden med ena kryckan vid foten av trappan så att hon ska kunna hålla sig i ledstången. Då hon är uppe kommer hunden med den andra kryckan. Hunden kan också plocka ur tvätt ur tvättmaskinen och öppna och stänga dörrar.

SOS-hundar har väldigt olika utbildning eftersom deras förare har så många olika behov. Det kan till exempel vara hundar som markerar ljud för döva och hundar som varnar då en diabetiker ligger lågt i blodsocker. En person som vill ha en SOS-hund får själv köpa en hund och om hunden klarar ett mentaltest får föraren en instruktör som hjälper föraren att själv utbilda sin egen hund.

På något av höstens styrelsemöte kommer en representant från sos-hundar för att berätta mer om sina hundar och sin förening. En sak är säker, vi har verkligen en enorm nytta och glädje av våra hundar!

Ida Östlund

5 Frågor och svar om SRF:s veterinärtjänst

Med anledning av de beslutade personalförändringarna inom Ledarhundsverksamheten ställde SLHF ett antal frågor till SRF inför möte i brukarrådet. Här följer frågorna och de svar vi fick muntligt vid brukarrådssammanträdet i början av juni.

1.     Har ni gjort någon konsekvensanalys på vad det kommer att innebära med en halvering av veterinärtjänsten?
Svar: Eva har tittat på hur det fungerat under den tid Marie varit tjänstledig, (SLHF:s anmärkning: Hon säger också att SRF vet vad konsekvensen blir av att ha för få medarbetare inom Kurs & Support med anledning av att man flyttat 0,5 tjänst från veterinär till kurs & support.)

2.     Många ledarhundsförare har kraftigt ifrågasatt detta beslut, varför tar ni inte hänsyn till detta? Det är väl för ledarhundsförarna ni finns till?
Svar från Ulrika Norelius, SRF Förbundsstyrelse: Många har kontaktat förbundsstyrelsen i denna fråga. En del har varit positiva andra har varit negativa. Förbundsstyrelsen har gjort en samlad bedömning och gått på kansliets linje i sitt beslut.

3.     Är tanken att ledarhundsförare fortfarande ska ha samma möjlighet att kontakta halvtidsveterinären vid alla tider på dygnet och året om, så som vi kunnat med Marie?
Svar: Den nya veterinären kommer att ha en tjänstemobil. Denn ringer man till vid behov av kontakt med veterinären. Veterinären ringer upp de som pratat in meddelande på veterinärens tjänstemobil. Det kommer inte att finnas fasta telefontider.

4. Vilka veterinära arbetsuppgifter ska prioriteras bort från den nuvarande heltidstjänsten vid den kommande halvtidstjänsten?
Svar: Veterinärens huvudarbetsuppgifter kommer att vara att delta på GK1 och GK3 samt att slutprova hundar och ge veterinär rådgivning till ledarhundsförare, veterinärkliniker och leverantörerna. Veterinären kommer inte att delta på några kurser i landet. Möjligheten som funnits för ledarhundsförarna att träffa veterinären i samband med grundkurserna på Almåsa kommer inte att finnas längre.

5. Vad har Eva Björk för arbetsuppgifter inom ledarhundsverksamheten idag?

6. Vilka ytterligare arbetsuppgifter är det tänkt att Eva ska utföra när hon utökar sin tjänst?
Svar på båda frågorna: Eva är chef för ledarhundsverksamheten. Heltidstjänsten delas procentuellt mellan olika chefsposter fördelat på hur många anställda varje chef har under sig. Då Eva Björk fått ansvar för fler anställda inom Ledarhundsverksamheten ökas hennes tjänstgöringstid inom ledningsfunktionen för ledarhundsverksamheten.

7. Hur ser arbetsfördelningen ut i övrigt för de som arbetar administrativt inom ledarhundsverksamheten?
Svar: Annika Sahl-Kadar, handläggare, arbetar 80% inom Ledarhundsverksamheten. Anette Grönholm som är administratör arbetar 100% inom ledarhundsverksamheten.

SRF:s förbundsstyrelse har fattat beslut om förändringen. Två ledamöter reserverade sig skriftligt mot beslutet. Dessa var Håkan Thomsson och Ronny Blidberg. Från och med 1 juli och tills ny veterinär anställs kommer ingen veterinär att finnas tillgänglig hos SRF. Tjänsten är utlyst. Från SLHF:s sida har vi meddelat att vi anser att en veterinär behövs på heltid och att vi ogillar det sätt som frågan hanterats på.

Joachim Kåhlman

6 Ledarhundsverksamhetens brukarråd i juni

Ledarhundsverksamhetens brukarråd hade årets andra möte onsdag 8 juni, 2011. SLHF representerades av Joachim Kåhlman, Sofia Thoresdotter och Stina Hörberg. Från SRF deltog Ulrika Norelius, Ronny Blidberg, Eva Björk, Annika Sahl-Kadar och Roger Lindahl.

Mötets viktigaste fråga var naturligtvis frågan om personalförändringar inom SRF:s ledarhundsverksamhet och beslutet att halvera veterinärtjänsten som presenterades i föregående inslag.

Efter förfrågan från SLHF redovisade Ledarhundsverksamheten ledarhundsstatistik enligt följande:

Statistik 2009

3 hundar från Veiviseren har reklamerats inom garantitiden.
5 av årets hundar har omplacerats under året.
26 gamla förare och 14 nya förare fick ny hund.

Statistik 2010

Inga hundar har ännu reklamerats inom garantitiden, inga på gång heller.

4 av årets hundar har omplacerats under året.
23 gamla förare och 17 nya fick ny hund.

SLHF frågade också varför omplacerade hundar inte gör nytt slutprov och vilka rutinerna är för omplacerade hundar? Roger informerar att normalt görs inte omprov, men SRF tittar på hunden när det behövs. Ibland gör leverantören dressyrkontroll på hundar som inte funkar fullt ut, oavsett om de är tänkta att omplaceras eller bli kvar hos föraren. Ibland passar inte förare och hund ihop, en ny placering av hunden och en ny hund till den andra föraren kan funka bra. Ibland reklameras hunden och SRF får en ersättningshund. Varje ledarhundsförare kan begära ut den dokumentation som finns om henne/honom. Dokumentationen som finns om respektive ledarhund är däremot inte offentlig och det är alltså inte självklart att kunna beställa dokumentationen om hundarna från Ledarhundsverksamheten.

Under punkten ”Marknadsföring” berättar SRF att de har haft ovanligt många prova-pådagar där synskadade får information och möjlighet att själva prova på att gå med ledarhund. Flera ansökningar från nya ledarhundsförare har kommit in. Trots information till Syncentralerna har SRF tyvärr inte fått något gensvar ännu från någon Syncentral.

Till SRF:s kongress, 21-23 oktober, har 3 motioner som gäller ledarhundsfrågor inkommit. SRF meddelar också att ledarhundar får vistas på konferensanläggningen, men inte i matsalen. Där kommer att finnas personer under kongressen som kan assistera vid rastning.

Stina Hörberg

7 Metartankar från Otto Othozon

Tiden bär somt av allvar, glädje och upptäckt vilket jag konstatera med ett fantastiskt facit efter 2.5 år som Ledarhundsförare till min Vera tillika
Labrador, nu drygt fem år. Hon överträffar det mesta med sitt lugn, sin arbetsvilja och naturligtvis sin glädje över simturer och lekaktiviteter.

Allt kan skrivas i positiva tongångar, men så finns det inslag som jag har väldigt svårt att förstå. Tillgänglighet: ett märkligt ord som är verklighetsfrånvänt i vardagen när inget görs för att vi, hunden och jag, skall få leva på de villkor som finns för andra.

Nä, jag skall inte ge mig i kast med någon redogörelse för vad som hänt och händer, men vill ifrågasätta SRF:s agerande/icke-agerande. Jag trodde att den tiden var förbi när man skulle stå med mössan i hand och be om ursäkt… Ja ja, Rom byggdes förvisso inte på en dag. Passivitet är illavarslande och en dålig väg att gå.

Vi, Vera och jag skall gå till vårt metarställe i dag för att se om det kan bli napp
där. Ha en bra sommar Alla förare och hundar!

Otto Othozon

8 På andra sidan atlanten

I julas besökte Jessica Lucic och Finn Hellman det stora landet i väster. Läs deras reseskildring om mötet med fem ledarhundsekipage, synen på diskriminering och bajsplockning.

Vi är på tre veckors vintersemester i USA och den första veckan tillbringar vi i den ofattbart stora staden New York City. Innan resan har vi jobbat hårt för att komma i kontakt med ledarhundsekipage via olika mailinglistor och ledarhundsskolor. Vi vill träffas för att prata ledarhund och tillgänglighet och höra om likheter och skillnader mellan Sverige och USA.

Flera vill träffa oss, men just den här veckan före jul är många upptagna och har inte möjlighet. Till slut lyckas vi ändå boka in två olika möten, första gången med tre ledarhundsekipage och andra gången med två ekipage. Vi ses på två olika restauranger i de gamla konstnärs- och gaykvarteren på sydvästra Manhattan.

Det är kallt och blåsigt men ingen snö den här veckan i december. Vi saknar våra ledarhundar när vi käppar oss fram från vår tillfälliga bostad i East Village till ett matställe i Greenwich Village. Vi har stämt möte på en vegetarisk restaurang. Här träffar vi David, William och Michael. Michael har också med sig sin partner, som numera har hand om Michaels pensionerade ledarhund, en labbe. Michaels andra hund är också en lab, David har en schäfer och William, som är den enda förstagångsföraren, har en korsning mellan labbe och Golden retriever. Det visar sig att dessa tre ledarhundsförare har fått sina hundar från olika ledarhundsskolor. Det finns därmed en del skillnader i utbildningen av ekipagen. Skolan som David har fått sin ifrån dresserar enbart schäfrar och har enbart direktleveranser. De andra har varit på kurs vid tilldelningen.

David och Michael är bekanta sen tidigare, men William, som anländer sist, är det ingen som känner. Så fort William har slagit sig ned vid bordet får han frågor om vem som har finansierat hans hund och vilken skola han fått den från. Det blir nästan en lite tryckt stämning när de tre frågar varandra om finansieringen och skolorna. Ledarhundsskolorna konkurrerar med varandra och har alla sina olika selar med skolans namn på. Hur finansieringen av hunden ska ske är inte givet, vissa får medel från en givare som någon annan har blivit nekad av. Därav den lite spända atmosfären. Men sen kommer de vanliga frågorna – hur länge man haft sin hund, vilken ras och spänningen lättar.

Skälet till att vi möts just här är att det är en av Davids favoritrestauranger. Han säger att personalen alltid är serviceinriktad och också mycket vänligt inställd till ledarhunden, vilket är ett plus i kanten. Men även om så inte vore fallet, är det inte troligt att David skulle nekas att komma hit. Om någon stoppar honom, kommer det att leda till någon form av påföljd. Sådan diskriminering skulle betraktas som otillgänglighet och det är inte lagligt här.

David, en timid herre i 60-65årsåldern, berättar hur han nyligen anmält en taxichaufför som vägrade låta honom åka på grund av ledarhunden. Ärendet har blivit uppmärksammat av lokala medier eftersom det ledde till böter för taxichauffören. Ingen av de här tre ledarhundsförarna har varit med om något liknande tidigare och ingen av dem har blivit avvisad från en pub eller annan allmän plats. När vi berättar att det ofta händer i Sverige att vi blir avvisade från restauranger och att vi även kan nekas delta i arbete och utbildning med hänvisning till ledarhunden, uttrycker de stor förvåning.

Vi pratar om vilka kommandon vi använder oss av i arbetet ihop med hundarna. Det visar sig vara i stort sett samma typ av kommandon och ungefär samma moment som ingår i deras dressyr. I stället för ”sök” används kommandot ”find”, hitta. Ledarhundarna i New York kan till skillnad från de svenska ledarhundarna åka rulltrappa. Detta verkar inte innebära några som helst problem. Vad förarna tycker är svårt är istället de så kallade vändkorsen som har börjat bli mer och mer vanliga. De undviker helst att använda uppgångar i t-banan där vändkors finns.

Vi pratar om hur vi förhåller oss till människor som vill ta kontakt med våra hundar. Någon förare säger att han oftast låter folk som vill, hälsa på hunden. En annan tycker att det är helt okej att barn hälsar men inte andra. De tre förarna brukar också säga vad hundarna heter när folk frågar.

Under hela restaurangbesöket ligger alla ledarhundarna med selarna på. Vi pratar om det. ”Är det inte obekvämt? Kan hunden verkligen koppla av när den fortfarande är selad?” ”Jo, hundarna kan koppla av. Selen behålls på för att det ska vara tydligt för alla att detta verkligen är hundar i tjänst och inte några vanliga sällskapshundar. Det skulle kunna uppstå missförstånd om selarna togs av. Dessutom ska de ju ändå bara ligga stilla om de är på restaurangen eller tåget.” ”Men är man på sitt jobb och ska vara där hela dagen, eller åker man tåg i 5-6 timmar kan selen tas av”, tycker någon.

Nästa kväll möter vi Maria och Frank på en annan krog i samma område. Den här gången är det enbart menyn som avgör vart vi går. Ingen funderar över personalens inställning till ledarhund. Både Maria och Frank har schäfrar, Frank en tik och Maria en stor hanne. Vi får hälsa på hundarna när vi möts och selen är på hela tiden. Men både Frank och Maria understryker att det bara är för att vi inte ser som de låter oss hälsa på hundarna. Andra får inte göra det. När vi hälsar på Franks noterar vi att den har två halsband på sig, en liten nätt kedja utan något koppel och ett stackelhalsband där kopplet är fästat. Ett stackel är ett halsband med taggar på insidan. Vi har aldrig sett ett sådant förut och frågar honom genast om det. Han säger att hans hund blir tokig när hon får syn på småhundar, därför är han tvungen att använda ett sådant. Vi tycker det ser otäckt ut, sådana halsband får inte användas i Sverige, men hans tik verkar glad och energisk så hon lider kanske inte av det.

När vi pratar om förhållningssätt gentemot allmänheten är både Maria och Frank mycket bestämda. Ingen får klappa hundarna när de är i tjänst och de säger inte hundens namn när folk frågar. Detta blir vi också vittne till i slutet av den trevliga kvällen med god mat och dryck. En man kommer fram till Frank, säger att han har en fin hund och så frågar han vad hunden heter. Frank säger helt lugnt: ”I never give my dog’s name”.

Ledarhundarna i New York lever ett annorlunda liv jämfört med svenska förhållanden. Här släpps inte hundarna lösa under rastning och här rekommenderas förarna att plocka upp bajset. Eftersom det sällan finns grönområden där man går måste hundarna lära sig att göra ifrån sig på asfalten. När vi berättar att vi släpper hundarna lösa under rastning blir Maria och Frank mycket förvånade. ”Lösa?! Men hur kan ni då kontrollera dem?” Vi berättar om rastklockorna och om hur vi får träna på inkallning. ”Ja, men hur kan ni veta att de inte stör andra människor och hundar?” ”Hm, jo men om vi hör att folk kommer eller om vi hör andra hundar så ropar vi in dem”, förklarar vi. De är fortfarande frågande: ”Men ni kan ändå inte vara säkra på att era hundar inte stör.” Nej, det har de ju rätt i. ”Och hur kan ni plocka upp efter dem när ni inte vet var de gör ifrån sig, de kan ju vara långt från er?” ”Vi behöver inte plocka upp.” Nu verkar Maria och Frank tänka att vi är ganska oansvariga i Sverige. De tycker det är mycket märkligt hur vi kan låta hundarna springa fritt och förorena i naturen. Vi förklarar att Sverige har en massa natur och grönområden överallt och att det inte är samma sak. Fast egentligen, vad är det för skillnad på en park i Stockholm och en park i New York?

Vi är nyfikna på hur de gör. Maria visar en liten läderväska som hänger framtill på hundens sele. Där förvarar hon bajspåsarna. Ledarhundarna i New York får rasta i koppel, föraren bör plocka upp efter hunden men alla gör det inte. En del skolor lär hundarna att göra ifrån sig på kommando. Man hör var någonstans hunden bajsar eftersom den är så nära en hela tiden och så plockar man helt enkelt upp. ”Jättebra”, tycker Frank, ”för genom avföringen får man veta hur ens hund mår.”

Går ledarhundsförarna i New York bara inlärda vägar? Nej, det gör de inte. Den här restaurangen som vi träffas på är till exempel inte någon inlärd väg. Detta blir tydligt när vi bryter upp och en total orienteringsförvirring infinner sig utanför. Vart ska vi egentligen? Var är vi? Vi får tag på en förbipasserande som försöker reda ut begreppen. Vi ska gå till vår tillfälliga bostad i East Village, Maria ska gå hem och Frank, som är en gammal jazzsångare och med förtjusning vistas på jazzklubb om kvällarna, tänker besöka en sådan. Till att börja med blir den stackars förbipasserande som ska hjälpa oss lika förvirrad som vi och blandar ihop våra olika önskemål, men till slut reder orienteringen ut sig. Det sista vi hör när vi går iväg är hur Maria ropar med stark stämma ut i New York-kvällen: ”Frank, I know where I am now, Frank!”

Jessica Lucic

9 PRESSMEDDELANDE

Internationella ledarhundsdagen idag!

Idag, onsdag 27 april uppmärksammar Sveriges Ledarhundsförare, SLHF, och Synskadades Riksförbund den Internationella Ledarhundsdagen. Under eftermiddagen informerar vi allmänheten om ledarhunden på Stockholms Centralstation. Ledarhundsförare finns på plats på Centralen mellan 13-17 idag.

Ledarhundar med vit sele är tjänstehundar, inte sällskapshundar. De har en lång utbildning och har samtränats med sin synskadade förare.
Ledarhunden är ett levande hjälpmedel, som leder sin synskadade förare förbi hinder, allt från cyklar som ligger slängda på marken till byggnadsställningar i huvudhöjd. Med ledarhund kan synskadade personer röra sig obehindrat, klarar av att ta raska promenader, hittar vägen till gymmet för ett motionspass, till skolan, jobbet, och till restaurangen för att äta eller fika.

Tyvärr tror många restaurangägare att ledarhundar inte får komma in. De känner inte till Dagligvaruhandelns branschriktlinjer om Rutiner för ledarhund, där livsmedelsverket bland annat skriver att personer med funktionsnedsättning bör få medföra ledarhund i serveringslokal och i affärslokal, om hunden bär vit sele och föraren kan
visa id-kort för ledarhundsekipage. Även EU:s hygiendirektiv framhåller att ledarhundar bör tillåtas i serveringslokaler.
Ledarhundar ligger still vid bordet och är kopplade. De springer inte omkring och hälsar eller stör övriga gäster.

Det inträffar tråkigt nog också att synskadade personer som har behov av sin ledarhund för att ta sig fram blir avvisade från bland annat utbildningar med hänvisning till hunden. Detta kan försvåra deras möjlighet att få arbete och kunna försörja sig.

I många andra länder, USA, Australien och Storbritannien, är det straffbart att inte tillåta synskadade med ledarhund att komma in i offentliga lokaler, restauranger, arbetsplatser och så vidare. Sverige saknar idag helt sådan lagstiftning.

– Det måste vara en självklarhet även här i Sverige att synskadade som använder ledarhund har full rörlighet i samhället och inte stängs ute från arbetsmarknad, utbildning, kultur eller fritidsaktiviteter, säger Joachim Kåhlman, ordförande i föreningen Sveriges Ledarhundsförare.

För ytterligare information, kontakta:
Joachim Kåhlman, ordförande Sveriges Ledarhundsförare
Telefon: 073-877 70 00
E-post: joachim@slhf.net

Läs mer om SLHF på www.ledarhund.nu

10 Ledarhundens dag 2011

I år inföll den Internationella Ledarhundsdagen onsdagen den 27 april. På flera håll i landet var många ledarhundsförare aktiva och gjorde sitt bästa för att uppmärksamma denna betydelsefulla dag på olika sätt. Utanför Halmstad ordnades en liten ledarhundsträff och Hallandsposten kom också dit. SRF Skaraborg ordnade två ledarhundsträffar, en i Mariestad och en i Skara. Radio Skaraborg var på plats hos ledarhundsekipagen i Skara med direktsänt program där reportern fick prova på att gå med ledarhund samtidigt som hon kommenterade sin promenad för lyssnarna. Lokalpress bevakade också evenemanget.

I SRF Göteborgs regi anordnades en informationskväll med några ledarhundsförare och några synskadade personer som funderar på att kanske bli ledarhundsförare. SLHF-information, frågestund och god smörgåstårta stod på programmet. I Norr- och Västerbotten blev kommunpolitikerna påminda om ledarhundens dag genom ett E-postutskick med flygbladstext om ledarhundar. I Dalademokraten publicerades en debattartikel med mycket ledarhundsinformation och DT (Dalarnas Tidningar) och NWT (Nya Wärmlands Tidningar) gjorde informativa reportage om ledarhundsekipage. Taltidningar som Läns&riksnytt, Skåne Taltidning och På Tal Om Stockholm uppmärksammade också ledarhunden med inslag.

Men störst pådrag med anledning av den Internationella Ledarhundsdagen var det i Stockholm. SLHF tillsammans med SRF visade upp ledarhundar på Stockholms Centralstation. Montern med ledarhundsekipage, ledarhundsproducenter och representanter från SRF:s ledarhundsverksamhet var välbesökt och erbjöd besökarna muntlig information, skriftlig information i flygblad och foldern ”Ledarhund – ett levande hjälpmedel”. Till träffen för restaurangägare och Livsmedelsverket som SRF ordnat kom tyvärr däremot ingen annan än medverkande representanter och arrangörer.

Stina Hörberg

11 Rapport från ledarhundsträff i Dalarna

Den 21 maj, 2011

Vi var åtta förare med hundar samt ledsagare som samlades på Liljans Herrgård mellan Falun och Borlänge till årets första ledarhundsträff.  Från ledarhundsverksamheten deltog veterinär Marie Nolén och instruktör Laila Tapper.

På förmiddagen fikade vi och småpratade med varandra. En del av oss hann med att få våra hundar undersökta a veterinären och några andra tränade dressyr. Vi pratade en hel del om SRF:s beslut att minska veterinärtjänsten till en halvtidstjänst, vilket innebär att Marie Nolén kommer att sluta som veterinär för våra ledarhundar. Detta kan för många av oss innebära problem eftersom Marie alltid har varit väldigt lätt att få kontakt med även under helger och semestrar. Många av de problem vi haft har kunnat åtgärdas per telefon. Ett  väldigt konstigt beslut från SRF:s sida att säga upp en så viktig och kunnig person som under alla år varit till stor hjälp för oss ledarhundsförare.

Till lunch grillade vi korv och sedan hade en del av oss lydnadsdressyr med sina hundar. Nästa ledarhundsträff blir den 3 september. Inbjudan till denna träff kommer senare. Stort tack till SRF Dalarna och Bengt Bäcke som anordnade träffen.

Gun-Britt Jansson, Borlänge

12 Öppet brev från SLHF till SRF

Till Synskadades Riksförbunds förbundsstyrelse och ordförande Tiina Nummi-Södergren, 2011-04-25

SLHF, föreningen Sveriges Ledarhundsförare, har med förvåning tagit del av det informationsutskick som gjorts inför SRF:s kongress under hösten 2011.

I informationen uppmanas ledarhundsförare att lämna sina hundar hemma under kongressen. Med hänsyn till allergiker är ledarhundar inte välkomna i kongresslokalerna utan måste lämnas på rummet under hela kongressen.

Första gången vi nåddes av informationen trodde vi att det var konferensanläggningen, Aronsborg, som ställt detta krav. Det hade i och för sig varit allvarigt nog att SRF använder en konferensanläggning som diskriminerar ledarhundsförare. En kontroll med Aronsborg visar dock att de inte har något emot ledarhundar i sina lokaler och att det för dem är självklart att hundarna är välkomna i hela anläggningen.

Det är således SRF som diskriminera ledarhundsförare. Detta trots att Tiina Nummi-Södergren skrivit under den överenskommelse som finns mellan just SRF och Astma- och allergiförbundet. I denna överenskommelse står att ingendera part har företräde före den andre, och att eventuella problem ska lösas på plats, mellan hundallergiker och ledarhundsförare. Vi undrar hur man ska kunna uppnå en acceptans för denna överenskommelse om inte ens Synskadades Riksförbund tänker följa den? Har överenskommelsen då inte spelat ut sin roll när inte ens de parter som skrivit under den tar den på allvar?

SLHF har under flera år informerat om förekomsten av hundallergi och konsulterat Magnus Wickman, överläkare vid Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset i Stockholm, professor i astma och allergisjukdomar, han säger:

“Pälsdjursallergen bildas i hundens talgkörtlar, urin och avföring. De fastnar på partiklar i luften och kan hålla sig svävande länge (som dimma). Dessa partiklar fastnar sedan i djurägarens hår och kläder för att sedan avges som pälsdjursallergen där hundar eller hundägare vistas (utan att djuret själv finns där).”

Detta innebär att en ledarhundsförare är lika kontaminerad som ledarhunden med pälsdjursallergen. Att utestänga ledarhundarna från kongressbyggnaden är således bara “ett slag i luften”. För att helt omöjliggöra spridning av allergen i kongresslokalerna måste samtliga ledarhundsförare (och övriga som har pälsdjur hemma) klä av sig alla kläder, duscha och sätta på sig nya, oanvända kläder i kongressbyggnaden. Är detta ett krav SRF kommer att ställa på kongressledamöter och övriga deltagare?

Vidare säger Wickman: “När ledarhunden rör sig inomhus eller ligger still i offentliga miljöer eller i kommunala transporter avges en viss mängd allergen som sprids i omgivande luft. Allergen från pälsdjur är vattenlösliga, varför en nytvättad ledarhund i de flesta situationer ger ett så litet extra tillskott jämfört med den allergenmängd som redan finns i den omgivande miljön, att det inte innebär en ytterligare hälsorisk för flertalet med hundallergi.”

(Magnus Wickmans hela information finns på vår hemsida, www.ledarhund.nu)

Att Synskadades Riksförbund inte tagit åt sig av denna information är för oss helt obegripligt! Organisationen måste lämna sina förlegade kunskaper om allergi bakom sig och i stället ta del av aktuella fakta inom området. Vidare måste SRF som organisation börja föregå med gott exempel, i synnerhet som organisationen har myndighetsutövning i vissa frågor kring tilldelning av ledarhund. Det är viktigt att SRF visar både för samhället och för synskadade medlemmar med ledarhund att organisationen tar diskrimineringsfrågan på allvar och välkomnar ledarhundsekipage på samtliga aktiviteter som arrangeras av SRF, från kongressen enda ner till möten i lokalföreningarna. Det är också dags att SRF börjar arbeta hårdare med kravet på en antidiskrimineringslag som inkluderar synskadade. Båda dessa frågor beslöts av kongressen 2006 men ännu har inget hänt!

SLHF understryker att vår organisation inte kräver suverän och oinskränkt rätt för ledarhundsförare. I enlighet med överenskommelsen mellan SRF och Astma- och allergiförbundet förespråkar SLHF ömsesidig respekt. I de flesta fall när en hundallergiker och ledarhundsförare möts på arrangemang som SRF-kongressen räcker det att ledarhundsekipage och en eventuell hundallergiker sitter på skilda håll i lokalen. I vissa fall kan allergikern behöva öka sin medicinering. Förslagsvis informerar SRF inför kongressen om att ledarhundar kan förekomma i lokalen och att eventuella hundallergiker bör tänka på att ta med sig sina mediciner.

SLHF utgår från att SRF omedelbart ändrar beslutet angående ledarhundar på kongressen, samt att programmet anpassas så att tidsschemat rymmer möjlighet till rastning av ledarhundar. Det gagnar även öviga kongressdeltagare med mer “luft” i schemat för att fatta kloka beslut under kongressen. Vi vill också uppmana ledarhundsförare som är ombud att använda sina ledarhundar på kongressen och delta med era hundar i samtliga aktiviteter.

För föreningen Sveriges Ledarhundsförare

Joachim Kåhlman
Ordförande

(Anmärkning: detta brev distribuerades till taltidningarna, SRF:s medlemstidning Perspektiv, SRF Ledarhundsverksamheten, SRF:s ordförande Tiina Nummi-Södergren, Ledarhundslistan, SLHF:s medlemslista, SLHF:s hemsida och Facebook).

13 Svar från Eva Björk på SRF

26 april 2011

Till: ‘Joachim Kåhlman – SLHF’ Sune Olsson , SRF_Förbundsstyrelsen
Kopia: SRF-distrikten
Ämne: Ledarhundar på kongressen – nya besked

Hej!
Efter att vi fått olika uppgifter, SLHF och SRF, om var ledarhundar får vistas på Aronsborg, så mailade vi frågan till Aronsborg om var ledarhundar får vara.
De får vara på boenderummen och i huvudbyggnaden, dock ej i matsalen.

Det underlättar för ledarhundsförare att ha hunden med, men det är ont om tid för rastning i vårt pressade program.

Om någon hundallergiker deltar i kongressen får vi hitta en lösning på plats, t.ex. genom att placera hundförare och allergiker långt ifrån varandra.

Det är viktigt att informera hundallergiker om att ledarhundar kommer att finnas i kongresslokalen, så de kan meddela oss sina behov.

Eva Björk

14 Selgruppens första träff

Selgruppen träffades för första gången onsdagen den 16 mars för att diskutera fram ett förslag på hur vi vill ha ledarhundsselarna. Jag hade med de åsikter vi fått från er förare.

Vi beslöt att dels ta fram 10 st selar av den gamla typen, men med tunnare och mjukare läder plus en annan lösning på justering av båglängden, så att bågen inte kan råka ändras i längd.

Vi tar också fram en prototyp av en ny, lättare variant av sele. Den ska tillverkas av nylon och ha en tunnare avtagbar båge, men som då inte kan ändras i längd. Fästena till bågen ska också sitta högre upp på selen.
Några ska få prova den lätta varianten under en period, så vi kan se om vi har tänkt rätt.

Hoppas många blir nöjda! (Vi lär aldrig komma dithän att alla blir nöjda!)

Barbro Carlberg, SRF Ledarhundsverksamheten

15 Uppvaktning på socialdepartementet

I mitten av maj uppvaktade SLHF socialdepartementet. Anledningen till besöket var det olämpliga i att SRF bedriver myndighetsutövning vad gäller tilldelning och återtagande av ledarhund. SLHF:s årsmöte hade dessutom gett oss i uppgift att ytterligare försöka förhindra halveringen av SRF:s veterinärtjänst och även detta diskuterade vi med socialdepartementet.

Det blev ett timslångt samtal som rörde sig i lite olika riktningar, fast från SLHF:s sida var ambitionen att framförallt fokusera på SRF:s myndighetsutövning. Innan mötet hade vi försett Michael Blom och Malin Ekman Aldén från Socialdepartementet med nedanstående text:

Om SRF myndighetsutövning

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare anser att SRF, Synskadades Riksförbund, är en olämplig myndighetsutövare i ledarhundsfrågor. Skälen till detta är två:

* SRF som organisation och SRF som myndighetsutövare har ofta helt olika uppfattningar om för oss ledarhundsförare högst väsentliga frågor och motarbetar varandra på vissa områden.

* Det finns en stor risk för jäv och eller vänskapskorruption eftersom gruppen personer som har en synskada är mycket liten. Vi kommer att redogöra för dessa skäl längre fram i texten.

Bakgrund

Synskadades Riksförbund, SRF, är en intresseorganisation för synskadade i Sverige. SRF var länge en stark organisation, men under 1990-talet bildades många nya synskadeföreningar. I dag motsvarar SRF:s medlemsantal mellan 5 och 10 % av alla Sveriges synskadade och domineras av medlemmar över 65 år.

SRF Ledarhundsverksamheten

Från 2006-01-01 har SRF myndighetsansvar för ledarhundsverksamheten. SRF ansvarar för tilldelning och återtagande av dispositionsrätt till ledarhund samt tilldelning och återtagande av ledarhundar. Hjälpmedelsinstitutet upphandlar ledarhundar från fyra ledarhundsproducenter På uppdrag av SRF, som äger alla svenska ledarhundar. SRF erhåller statsbidrag för anskaffning och placering av ledarhundar samt ansvarar för samträningen mellan förare och hund.

Trovärdighetsproblem

Det finns två dokument som reglerar SRF:s myndighetsutövning. Det ena är: “Förbindelse vid mottagande av ledarhund”. Det andra är: “Kriterier för återtagande av ledarhund och/eller dispositionsrätt till ledarhund”. I båda dessa dokument fastslås bland annat att den synskadade regelbundet och aktivt måste använda hunden som förflyttningshjälpmedel och ge den fysisk och psykisk stimulans så att den kan fungera väl som ledarhund. Exempel på skäl för återtagande är om hunden vid upprepade tillfällen blir kraftigt överviktig, om den inte rastas enligt lag och vid upprepade tillfällen lämnas ensam mer än sex timmar.

Det finns inget att anmärka på vad gäller de två dokumentens innehåll. Däremot är det anmärkningsvärt på vilket sätt den icke-myndighetsutövande delen av organisationen SRF motverkar det som står i dessa dokument. Bland  annat utestängs ledarhundsförare från vissa av SRF:s lokal- och riksaktiviteter, organisationens medlemmar uppmanas att lämna ledarhunden hemma istället för att använda den vid kongresser och kurser, och på en del SRF-arrangemang tvingar kursledningen ledarhundsförare att lämna hunden på rummet.

Rent allmänt ger SRF oklara besked om i vilken utsträckning man anser att det ska vara möjligt att använda ledarhund i det svenska samhället. Personer som ringer och frågar SRF om råd får inte sällan beskedet att det är okej att lämna hunden på andra platser än där föraren befinner sig. Ett annat exempel på hur man begränsar ledarhundsförares rörelsefrihet är de olika ledarhundsfria zoner man upprättat på sitt rikskansli, i vilket också myndigheten har sina lokaler.

När ledarhundsförare bett SRF:s ledarhundsverksamhet om råd och stöd har det flera gånger slutat med att ledarhundsekipaget inte fått hjälp med att slå vakt om sin rörelsefrihet. Exempel på det är SRF:s tidigare ovilja mot att lära ut hur man hanterar hundöverfall från aggressiva kamphundar. Efter mycket diskussion har man till slut accepterat tanken på att ge vissa råd om detta. Ett annat exempel på motsägelsefullt agerande är när man förbjuder ledarhundsförare att använda rulltrappor, något som vanligtvis är tillåtet utomlands och som det finns stöd för i Standard framtagen av European Guide Dog Federation. SRF hänvisar till att det finns säkerhetsrisker för ledarhunden, men kan inte redovisa något som stödjer ett sådant påstående.

Sammanfattningsvis kan sägas att SRF som myndighetsutövare motarbetas av SRF:s övriga ledarhundsarbete. Annorlunda uttryckt: SRF:s ledarhundsverksamhet och övriga SRF motarbetar ledarhundsförares möjlighet att leva upp till det som fastslås i förbindelsen och kriterierna för återtagande. Intrycket blir motsägelsefullt och skadar SRF:s trovärdighet. I förlängningen hotas ledarhundens status.

Vänskapskorruption

Gruppen personer som har en grav synskada är mycket liten, och av dessa personer är det ännu färre som är ledarhundsförare (för närvarande cirka 285 stycken). Det betyder att det är stor sannolikhet för att vi känner varandra, att vi har känt varandra länge, studerat och arbetat ihop och på annat sätt knutit relationer till varandra. Därför är det mycket olyckligt att samma personer som är våra vänner, arbetskamrater, kanske till och med släktingar, också har rätt att bestämma om vi ska få och eller behålla våra ledarhundar. Risken för jäv och vänskapskorruption är stor.

Slut på texten till Socialdepartementet och åter till uppvaktningen i mitten på maj.

Det var med blandade känslor vi från SLHF lämnade mötet med Michael Blom och Malin Ekman Aldén på Socialdepartementet. Å ena sidan lyssnade de uppmärksamt på de invändningar vi har mot SRF:s myndighetsansvar. De lovade att ta upp våra synpunkter med SRF och ville gärna ha fortsatt kontakt med oss. Bland annat ska SLHF skicka mer material till Socialdepartementet med vår kritik uppdelad i tydliga, kortfattade punkter. Å andra sidan framgick det att Socialdepartementet inte har möjlighet eller intresse av att närmare granska hur SRF sköter sitt myndighetsutövande eller den övriga ledarhundsverksamheten. Detta trots att Socialdepartementet årligen förser SRF med drygt 20 miljoner i anslag för att bedriva ledarhundsverksamhet. Veterinärtjänsten var till exempel en sådan sak som Socialdepartementet ansåg alltför bagatellartad för att ha synpunkter på. När vi frågade dem till vem de tycker att vi ska vända oss för att få en granskning av SRF:s övriga Ledarhundsverksamhet, bland annat hanteringen av veterinärtjänsten, fick vi inget förslag. Men när det gällde SRF:s myndighetsutövning rekommenderade man oss att kontakta Socialstyrelsen. När vi berättade att SLHF just gjort detta, skickat en anmälan av SRF till Socialstyrelsen och fått ett goddag-yxskaftsvar, blev de mycket förvånade. Michael Blom läste upp ett stycke ur lagstiftningen som reglerar SRF:s myndighetsansvar och där stod tydligt att Socialstyrelsen ska kontrollera att myndighetsutövningen sköts på ett korrekt sätt.

Sammanfattningsvis är det positivt att vi gör vad vi kan för att få till stånd en diskussion om SRF:s myndighetsutövning. Det som är skrämmande och inte bådar gott för framtiden är att ingen verkar vilja ta ansvar. Av de instanser vi hittills vänt oss till är det ingen som ger ett klockrent löfte om att ta tag i frågan. Men kanske vi nu börjar närma oss den punkten sakta men säkert.

Finn Hellman

16 Europeiskt samarbete

Under en helg i maj besökte Finn Hellman Kroatiska Zagreb och ett europeiskt möte om tillgänglighet och Rörelsefrihet för ledarhundsekipage. Läs om hans intryck och framtidshopp.

Det blev kort och intensivt och mycket inspirerande. Under mina två dagar i Zagreb fick jag ytterligare perspektiv på hur långt efter vi är i Sverige vad gäller frågor om ledarhund. Mötet var det första för den europeiska arbetsgrupp som jag ingår i sedan i våras. Namnet på gruppen är ”Access & mobility working groups”, vilket kan översättas till arbetsgruppen för tillgänglighet och rörelsefrihet. Under två års tid är tanken att den och fyra andra arbetsgrupper med lite olika inriktning ska främja användandet av ledarhund i Europa. Som värld för det EU-finansierade projektet står organisationen EGDF (European Guide Dog Federation).

Ett tiotal ledarhundsförare deltog på mötet. De var representanter från Tyskland, Österrike, Storbritannien, Frankrike, Malta, Slovakien, Sverige och Rumänien. På plats fanns också folk från vår tillfälliga värdorganisation: Croatian Guide Dog Mobility association.

Eftersom det här mötet var uppstartsmöte för det internationella samarbetet, lades stor energi på att dra upp riktlinjer och strategier för det fortsatta arbetet. Vi pratade om att driva en gemensam kampanj för att informera allmänheten om ledarhunden och för att underlätta rörelsefriheten inom EU för ledarhundsförare. Vi diskuterade för- och nackdelar med att ha en internationell legitimation för ledarhundsförare. Vissa menade att en internationell legitimation skulle underlätta när ledarhundsförare besöker ett annat EU-land. Andra tyckte att den typen av kort är stigmatiserande. Varför ska alltid vi med funktionsnedsättning bära med oss handlingar som styrker våra rättigheter, frågade man sig.

Även om de spörsmål som avhandlades var intressanta, var det ändå mest givande att höra hur det kan skilja sig länder emellan. Gabriel Nicolescu till exempel, berättade att han är Rumäniens första och enda ledarhundsförare. Ledarhundskunskapen i landet är med andra ord minimal, men det gäller för allt i Rumänien som kan kopplas till funktionshinder. Enligt Gabriel saknar den rumänska allmänheten till exempel ofta kännedom om den vita käppens innebörd och funktion.

Jag gjorde en trevlig bekantskap med Peter Farnsworth, uppväxt i England, men sedan lång tid bofast i Tyskland. I det här sammanhanget representerade han en Österrikisk ledarhundsorganisation. Han hade gjort anmälningar om diskriminering av ledarhundsförare i Tyskland och vunnit i domstol flera gånger. Han och flera andra blev förvånade när jag berättade att i Sverige skulle en sådan sak vara omöjlig eftersom ledarhundsförare inte skyddas mot diskriminering i lagen. Peter hade många tips på hur man kan klara långresor med sin ledarhund och har vi tur kan han komma och berätta för oss i Sverige om det.

Under mötet kom vi också att prata om de olika ländernas syn på att plocka upp hundbajs efter sin ledarhund. Här tycktes Sverige inta en särställning. Jag försökte förklara att i vårt land finns mycket natur och grönområden, men ärligt talat så ser våra städer inte annorlunda ut än  de tyska, engelska eller franska städerna. I en majoritet av länderna som representerades på mötet förväntas ledarhundsförare plocka up efter sina hundar. En annan fråga som dryftades var den om tydligheten kring lösspringande ledarhundar. Flera på mötet hävdade att de tyckte att det klart och tydligt måste framgå att ens ledarhund är just ledarhund när man släpper den lös. Vissa hade selar som möjliggjorde att man tog av bågen. Då kunde hunden springa runt med den kvarvarande delen av selen på sig. Diskussionerna om bajsplockning och tydlighet när man släpper hunden lös var dels allmänna samtalsämnen, men till viss del fördes dem mot bakgrund av att EGDF utarbetar en standard som man rekommenderar ledarhundsskolor och ledarhundsföreningar att ansluta sig till.

Nästa möte för arbetsgruppen blir i oktober i Bukarest. Till dess kommer arbetet att ske via e-post. Även om jag vet att gruppens arbetsområde är tillgänglighet och resande är det fortfarande lite diffust vilket som är vårt mål och vilket som är vårt medel. Men det klarnar nog allt efter som. Tre andra SLHF:are och en dressör finns med som svenska representanter i de andra arbetsgrupperna, så anledning finns att återkomma med ytterligare rapportering från EGDF och det europeiska samarbetet.

Avslutningsvis vill jag säga att jag blev stärkt och inspirerad av att träffa de andra ledarhundsförarna. Det här är förare som vill använda sina hundar fullt ut och som vill ha samma rätt till rörlighet över gränserna som andra EU-medborgare. Det var som att få en pust frisk luft ner i sina dammiga lungor att få träffa dem. Det var en mental skillnad jämfört med Sverige där vi allt som oftast står och skrapar med foten och underdånigt vädjar om att få bli insläppta. Inte bara attityden skilde sig åt, kunskapen var större och man hade ett mer kreativt förhållningssätt till ledarhundsekipagets möjligheter att utvecklas maximalt. Jag tror mycket på det här samarbetet. Det kommer att gagna ledarhundssverige. Det är verkligen ett steg i rätt riktning och jag är glad att SLHF är med på tåget.

Finn Hellman

17 Att få ny ledarhund

De flesta av oss ledarhundsförare vet säkert hur det känns. Men jag tror ändå att man glömmer bort det med tiden. Så här kommer min historia om hur det var att byta hund för första gången.

Min första hund hette Line. Hon var en svart labrador med ett mycket mjukt, men spralligt, sinnelag. Hon älskade att leka, men jobbet som ledarhund var sådär lagom roligt, tyckte hon. De sista åren var hon rentav riktigt seg. Ibland fick jag nästan lov att putta henne framåt. Efter att troget ha arbetat vid min sida i 9.5 år, blev jag tvungen att inse det ofrånkomliga: Line var gammal. Hon hade typiska ålderskrämpor, med höftont, artros i en tass och gråstarr. Framför allt gråstarren gjorde att hon inte längre kunde arbeta. Jag och Marie Nolén kom överens om att det var barmhärtigast att ge Line ett värdigt slut innan smärtan blev ännu värre, för bättre skulle den inte bli annat än med mediciner. På kvällen den 28 april 2010 somnade Line in för sista gången. För mig tog det lång tid att komma över sorgen efter Line. Hon hade varit en mycket nära vän och familjemedlem så länge. En del av mig! Så det kändes skönt att vara utan hund ett tag, även om det samtidigt var mycket frustrerande och det gav mig en känsla av tomhet.

Efter månader av ensamt käppande på stan var det så dags att åka på GK1 och få en ny hund. Jag var självklart medveten om att den nya hunden inte skulle vara densamma som Line; de är naturligtvis individer, med egna personligheter och påhitt och sätt att vara. Men den kontrast som blev mellan min förra och nya hund var jag ändå inte beredd på. Jag fick veta att min nya hund skulle bli en svart labbehanne vid namn Nemo. Jag reagerade på hans ålder, då han var nästan tre år redan. Varför så ”gammal”?

Jag åkte till Almåsa med många känslor inom mig. Jag saknade fortfarande Line. Jag bestämde mig för att absolut inte jämföra den nya hunden med henne. Men det visade sig vara oundvikligt. Jag var också mycket förväntansfull. Jag satt på mitt rum och väntade, kände mig nervös…

Så knackade Sara, Nemos dressör, på dörren och kom in med det svarta, lilla yrvädret! Hon bad mig ta det lugnt med honom, då han ”kan vara lite bufflig”.  Jag satte mig på golvet för att hälsa i lugn och ro. Men särskilt lugnt blev det naturligtvis inte!  Nemo sprang runt, hälsade på mig, sprang lite till, hälsade en gång till och var allmänt tokglad. Bufflig var ordet! Efter den första hälsningsstunden trodde jag nästan att jag blivit av med både näsan och ena örat. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag insåg direkt att Nemo är en riktig glädjespridare.

GK1:an var mycket intensiv och energikrävande både för mig och hunden. Han visade snabbt att han älskar sitt arbete och vill helst jobba tills han stupar. Jag fick även förklaring på varför han var så pass gammal innan han fick börja jobba. Det berodde helt enkelt på att han fortfarande var så barnslig och gärna ville hitta på annat bus när han jobbade.  Han älskade jobbet, men ville gärna nosa vid vägkanten och liknande saker. Jag insåg snabbt att detta var en hund som hade turbofunktion på mer än ett sätt. Han höll en mycket hög fart från dag 1 och det kändes som om svansen fungerade som turbomotor. Tro mig, den kan inte bara vifta; den kan snurra! Han lärde mig också att hans motto är ”livet leker”!

Samträningen hemma gick bra, men jag kände att min energi snabbt tog slut, då jag hela tiden fick lov att bromsa min nya turbohund. Men jag insåg snabbt att hans lokalsinne var utomordentligt. Vi körde in flera nya sträckor och när han var med vid en föreläsning på högskolan låg han alldeles stilla. Då började jag säga att han bara har ett på- och ett avläge. Det finns inget däremellan.

De första månaderna var mycket jobbiga och jag gick länge med ständig värk i vänster arm och axel, då han drog så hårt i selen. Men sedan lugnade han ner sig. Det har krävts mycket jobb dessa första sju månader, men nu börjar vi äntligen kännas som ett team. Jag har hela tiden sagt att Nemo har en bättre grunddressyr än Line, då han alltid varit duktig på att hitta kanter, stolpar och sådant och han har inga problem med att hålla kant. Men han är dryg och nonchalant som bara en tonåring kan vara! Jag skrev till och med och bad SRF ta tillbaka min ”jävla” hund. Så jobbigt vet jag att flera ledarhundsförare har det i början. Men jag är säker på att så fort jag och Nemo hittar våra roller i samarbetet, så kommer han att bli en superduktig hund. Det gäller att ha tålamod.

Jag skriver detta för att jag vill berätta om allt man går igenom när man får ny hund, både det positiva och negativa. Jag har både grinat, svurit och skrattat många gånger åt min slyngelaktige labrador. Min förra hund var otrolig och vi hade ett samspel och en kommunikation som inte var av denna världen. Men det är nästan omöjligt att hitta en så levnadsglad hund som min energiske, tokglade Nemo.

Helena Fridlund

18 Anmäl diskriminering på grund av ledarhund!

Allt oftare utsätts ledarhundsförare för diskriminering och bristande tillgänglighet till följd av att vi använder ledarhund. Skolor och arbetsplatser nekar plats på grund av ledarhunden och restauranger känner inte till Livsmedelsverkets gällande regler som tillåter ledarhundar i serveringslokaler och matvarubutiker. Det blir allt svårare att vistas i samhället med ledarhund och detta kan inte få fortgå!

De flesta av våra grannländer har en anti-diskrimineringslag som omfattar ledarhundar och där upplevs dessa problem mycket mindre. Då SLHF har påtalat detta för politiker har vi bland annat fått till svar att överenskommelsen mellan Astma och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund är tillräcklig och att en anti-diskrimineringslag som omfattar ledarhundsekipage inte behövs i Sverige.

För att tydliggöra behovet av en anti-diskrimineringslag som omfattar ledarhundsekipage uppmanar vi er att anmäla till diskrimineringsombudsmannen när ni nekas tillträde någonstans på grund av ledarhunden. Varje anmälan om den otillgänglighet du utsätts för är viktig!

Independent Living Institute har en anmälningstjänst som skickar anmälan till Diskrimineringsombudsmannen, samtidigt läggs anmälan  också ut på webben där den blir sökbar via exempelvis Google. På så vis blir anmälningar mot en viss restaurang, affär eller skola också synlig för personer som söker den diskriminerande parten via sökmotor. Förhoppningsvis ökar allmänhetens medvetenhet då om att diskriminering på grund av ledarhund förekommer.

Har du blivit orättvist behandlad bara för att du har ledarhund? Anmäl idag hos Anmälningstjänsten!

Vill du ha hjälp med att fylla i anmälan eller har du frågor om hur anmälan går till, tveka inte att höra av dig till någon av oss i styrelsen!

19 Stöd Sveriges Ledarhundsförare (SLHF)

Budgeten i SLHF understiger en halv miljon kronor och i jämförelse med andra föreningar har vi mycket små resurser ekonomiskt sett. Verksamheten är utformad så att de pengar vi har går åt till verksamheten. Inget läggs på hög.

Att bygga upp föreningen ekonomiskt har visat sig svårt. Organisationsstödet som många andra föreningar kommer i åtnjutande av är inget vi kan söka. Man måste nämligen ha mer än 500 medlemmar för att komma ifråga för organisationsstöd. I Sverige finns cirka 285 ledarhundsförare. Även om alla med ledarhund anslöt sig till SLHF skulle vi alltså inte ha en chans att få ett sådant bidrag.

Exempelvis Synskadades Riksförbund och Riksorganisationen Unga Synskadade har egna kapital. Det beror till stor del på att man under årens lopp tagit emot arv och gåvor. Någon liknande tradition har inte funnits i SLHF hittills.

Om du som läser detta har idéer om hur vi kan dryga ut vår kassa är du mycket välkommen att höra av dig. Kanske du har kontakter med något företag eller annan förening som skulle kunna sponsra oss. Du får också mycket gärna sätta in ett bidrag på vårt konto. Alla donationer, små som stora är välkomna. Vartenda öre är till hjälp.

SLHF:s konto är: Plusgiro: 92 54 25-1 eller Bankgiro: 5927-8200

Tack!

SLHF:s styrelse