Nr 4/2015

Inledare

 

Hej alla medlemmar!

Hoppas ni har det bra nu när julen närmar sig med stormsteg.

Julen innebär ju ofta en hel del extra mat både för två- och fyrbenta. Det gäller väl att försöka kompensera det med lite extra promenader i stället.

För min egen del hoppas jag att det blir en mild vinter utan alltför mycket snö och halka, men det kan man ju ha olika åsikter om.

Under hösten har SLHF haft en höstkurs i Göteborg. Det var en endagskurs som lockade ganska många deltagare. Ett reportage från kursen finns i det här numret av Ledarhunden.

Vi har även skickat en skrivelse tillsammans med SRF till demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. Anledningen är att hon har utlovat en översyn av lagen om diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Skrivelsen finns också med i det här numret av Ledarhunden.

I övrigt kan ni läsa lite smått och gott i det här numret. Bland annat skriver Guy om att han upplever att supporten för oss ledarhundsförare har blivit bättre, och Dennis berättar om hur det var att ha en Irländsk Varghund som ledarhund.

Det finns också en artikel om senaste mötet med brukarrådet.

Det är svårt att få in material från medlemmar utanför styrelsen; men i det här numret rapporterar Rut Ekström om en lyckad helgkurs, och Kait Bessing, medredaktör och stödjande medlem, berättar om sina favoritböcker om hundar. Följ gärna deras exempel och skicka in egna reportage och artiklar! Stort som smått, allvarligt eller humoristiskt.

Om ni har några tankar och synpunkter på hur ni vill att SLHF ska arbeta så tveka inte att ta kontakt med någon av oss i styrelsen.

Jag vill naturligtvis också passa på att önska er alla en god jul och ett riktigt gott nytt år!

Trevlig läsning!

 

Elisabeth Ravstis, Ordförande

 

Skrivelse till kulturministern

 

Till Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, Kulturdepartementet, 103 33  Stockholm

Föreningen Sveriges Ledarhundsförare (SLHF) och Synskadades Riksförbund (SRF) vill med denna skrivelse välkomna och visa vår uppskattning för att regeringen beslutat att se över hur diskrimineringslagen skyddar personer med funktionsnedsättning mot bristande tillgänglighet.

Det finns cirka 300 ledarhundsförare i Sverige och förutom oss finns det cirka 130 förare till assistanshundar i landet. Dessa upplever liknande problem.

Personer som använder ledarhund nekas regelbundet tillträde till restauranger, butiker, gym, och andra serviceinrättningar. Det förekommer även att personer blir nekade arbete eller utbildning på grund av att de använder ledarhund. Detta är något som förvärrats de senaste 10 till 15 åren. Skälen som anges för nekat tillträde varierar, men det vanligaste skälet är att om ledarhunden blir insläppt hindras pälsdjursallergikers fria rörlighet i samhället.

Det finns sedan länge en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet om hur sådana situationer ska lösas. Denna bekräftades så sent som år 2012. Överenskommelsens syfte är att bejaka såväl allergikers som ledarhundsförares intressen, och att ingen av parterna automatiskt har företräde.

Överenskommelsen går i korthet ut på att berörda personer ska prata med varandra för att hitta en lösning. Om det inte går så gäller att den som var på platsen först får stanna kvar. Likadant är det på flyg, där den som bokar först, av ledarhundsföraren eller allergikern, är den som får resa.

Den diskriminering som ledarhundsekipage utsätts för, bör ställas i relation till internationellt erkänd forskning som säger att enbart 1 procent av personerna med pälsdjursallergi är såpass allergiska att de inte kan vistas i samma rum som en hund.

I exempelvis Norge, England, delar av Spanien, USA och Australien, är det olagligt att diskriminera en person med ledarhund. Många ledarhundsförare här i Sverige har gjort anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, men ärendena läggs rutinmässigt ner med motiveringen att det inte finns något tydligt stöd i lagen.

Vår förhoppning är att det ska bli slut på den här bristande tillgängligheten som ledarhundsekipage så ofta råkar ut för. Staten satsar väsentliga ekonomiska resurser på att ta fram ledarhundar. Därför ter det sig orimligt att ledarhundarna inte ska kunna användas på ett fritt och smidigt sätt i samhället.

Det Sveriges Ledarhundsförare och Synskadades Riksförbund hoppas uppnå med den här skrivelsen är att regeringen arbetar för en förändring av lagstiftningen som gör det olagligt att diskriminera synskadade personer på grund av att de använder ledarhund.

 

Med vänliga hälsningar

 

Elisabeth Ravstis      Håkan Thomsson

ordförande SLHF     ordförande SRF

 

Rapport från Brukarrådet i september

 

Den 30 september var det åter dags för brukarråd. Den här gången var det Guy Perdhe, Sara Shamloo Ekblad och jag Elisabeth Ravstis som representerade SLHF.

Ledarhundsverksamheten representerades av Ulrika Norelius Centervik och Anna Rudelius. SRF:s förbundsstyrelse representerades av Annika Östling. Joachim Kåhlman var med från tidningen “i selen”.

Här kommer en liten sammanfattning av vad vi diskuterade.

Tjänstekorten/id-korten är äntligen på väg. Om du inte har fått något och vill ha ett så ska du kontakta Anette Grönholm vid Ledarhundsverksamheten.

Vi har ju väntat länge på de här korten och det har varit en massa problem med kortmaskinen osv, men nu ska den alltså äntligen vara i funktion.

Guy tog upp frågan om att ha korten på selen i stället för att ha dem liggande i plånboken. Servicehundarna har sina kort i västen som hundarna bär.

Vi diskuterade en stund hur man i så fall skulle kunna fästa dem på selen, men vi kom inte på någon bra lösning, så diskussionen fortsätter.

 

TBE-vaccinationer och synskadad handläggare

Vi hade några frågor med oss från medlemmar. En medlem hade bett oss ta upp att vi ledarhundsförare bör få TBE-vaccin betalt av ledarhundsverksamheten. Personens motivering var att som hundägare löper man betydligt större risk att drabbas av fästingburna sjukdomar såsom TBE.

Svaret från Ledarhundsverksamheten blev nej. Det skulle bli alldeles för kostsamt och motsvara inköp av två ledarhundar.

En annan fråga från en medlem var om SRF har några planer på att återanställa en synskadad person vid Ledarhundsverksamheten som kan stötta ledarhundsförare. Under några år på 90-talet fanns en sådan tjänst.

Ulrikas svar blev att det inte finns några sådana planer. Det finns inte pengar till någon ny tjänst, och deras bedömning är att det inte går att dra ner på seende konsulenter som kan åker ut till förare och hjälpa till konkret vid problem och att träna in nya vägar.

En tredje fråga från en medlem var följande: Hur kommer det sig att så många erfarna ledarhundsförare har fått lämna tillbaka och byta sina ledarhundar den senaste tiden?

Ulrika var medveten om att det är ovanligt många omplaceringar den senaste tiden. Hon hade inget svar, men vi kommer att ta upp frågan igen vid nästa brukarråd.

Den här frågan kom till oss väldigt sent, så jag hann inte skicka den till Ulrika i föreväg.

 

Allergier och reklamationer

SLHF hade inför det här mötet bett om att få statistik på hur många ledarhundar som behandlats för allergi de senaste tre åren. Ulrika ber att få återkomma till den frågan vid nästa möte då veterinär Jenny Garland kan vara med.

Ulrika menar dock att det är svårt att få fram sådana uppgifter, eftersom datasystemet inte tillåter sådana sökningar.

Anledningen till att vi från SLHF tog upp den här frågan är att vi upplever att allergierna bland ledarhundar har ökat väldigt mycket de senaste åren.

Vi frågar även hur många reklamationer det är av ledarhundar, dvs hur många som går tillbaka till leverantören under garantitiden. Ulrika berättar att det är tre ledarhundar som har reklamerats i år.

Vi från SLHF tar även upp frågan om slutprov, vad det är man tittar på osv. Vi framför en önskan om att man borde titta lite mer på hur hunden beter sig i rastgården med andra hundar, vid inkallning osv. Ulrika säger att alla blivande ledarhundar mentaltestas numera.

Vi frågar hur många personer som står i schäfer- respektive pudelkön. I schäferkön finns 4-5 personer och i pudelkön  6-7 personer.

Det här var lite om vad vi diskuterade på brukarrådet i september. Nästa brukarråd blir i februari 2016. Om du vill ha hela protokollet från Brukarrådet kan du maila mig på: elisabeth@slhf.net.

 

Elisabeth Ravstis, ordförande

Sökes: Punkter till SRF:s brukarråd

 

Onsdagen den 10 februari 2016 kommer SLHF att delta på SRF:s brukarråd, och vi vill gärna uppmana er att skicka era frågor eller funderingar till oss så att vi kan ta upp dem med SRF:s representanter. Ingen fråga är alltför stor eller alltför liten.

Skicka era frågor till Nadja Öberg på e-post: nadja@slhf.net.

 

Nadja Öberg

 

Referat från medlemsträffen i Göteborg

 

Lördagen den 17 oktober träffades 19 medlemmar i Göteborg för att delta på SLHF:s höstkurs. På årsmötet tidigare i år beslutades det dels att hålla höstkursen i Göteborg, dels att den särskilt skulle rikta sig till medlemmar i regionen. Med anledning av det utgick inga reseersättningar för kursen.

Deltagarna på kursen var alla bosatta i väst, med tre undantag: Kursledningen som bestod av skåningarna Mikael Haraldsson och Reine Gunnarsson, och undertecknad stockholmska. Reine och jag deltog i egenskap av representanter för styrelsen.

Vi höll till på Dalheimers hus, där vi började med fika och presentationsrunda. Därefter höll Jennie Lindhe, ledarhundsdressör, sjuksköterska och snart examinerad djursjukvårdare, i dagens första pass om hundens hälsa.

Det blev en lärorik förmiddag med både fakta och engagerande frågor från oss deltagare. Vi fick till exempel veta att det numera finns ett fästingmedel i tablettform. Styrelsen fick i uppdrag att på nästa Brukarråd ta upp varför vi ledarhundsförare inte får dessa istället för de starka vätskor som vi i dagsläget tilldelas. En tablett skulle vara lättare för oss att hantera.

Efter Jennies pass åt vi lunch på Dalheimers hus. Efter lunch kom Bengt Borg från Ledarhundsverksamheten och berättade om mentalitet hos ledarhundar.

Bengt berättade bland annat om olika moment som man går igenom, från valp tills hunden är tolv månader. Han berättade även om olika tester som görs. Sedan den senaste upphandlingen ska alla blivande ledarhundar ha genomgått Svenska Kennelklubbens BP-test (beteende- och personlighetstest). Bengt sa dock att det bästa testet är att ta med sig hunden ut i olika verkliga miljöer och observera hur den reagerar.

Sedan fikade vi. Efter fikan delade vi in oss i tre smågrupper. Micke, Reine och undertecknad var gruppledare för varsin grupp. I grupperna fick alla besvara två frågor: Varför skaffade du ledarhund? Finns det något som hindrar dig att använda din ledarhund?

Efter smågruppsdiskussionerna samlades vi i storgrupp och gick kort igenom vad vi pratat om.

Ledarhunden betyder mycket för våra medlemmar. Den gör att vi kan ta oss fram tryggt, den gör att vi inte blir beroende av anhöriga, och för oss som förlorat synen i vuxen ålder gör ledarhunden att vi kan fortsätta leva rörligt.

Det som hindrar oss är bristande tillgänglighet i form av lagstiftning.

På utvärderingen hördes många glada ord om att SLHF äntligen arrangerat något i väst. Det finns ett stort behov bland medlemmar att träffas.

Styrelserepresentanterna lovade att föra detta vidare till styrelsen (se Rapport från styrelsehelgen i detta nummer av ledarhunden).

 

Varma hälsningar från en både glad och trött Sara Shamloo Ekblad på tåget hem

 

Rapport från SLHF:s styrelsehelg 14-15 november

Vi var sex ledamöter som samlades på Almåsa lördagen den 14 november.
Närvarande var Elisabeth Ravstis, Dennis Johansson, Guy Perdhe, Sara Shamloo, Nadja Öberg och Reine Gunnarsson.
Mötet genomfördes i god anda och det blev bra och konstruktiva diskussioner. Flera konkreta beslut rörande föreningens framtida verksamhet fattades.
Bland annat fattades beslut om att under nästa verksamhetsår genomföra lokalträffar i Stockholm, Göteborg och Malmö, detta mot bakgrund av den lyckade höstträffen i Göteborg.
Vi diskuterade också bland annat nästa årsmöteskurs, frågor till nästa Brukarråd och hur vi kan utveckla samarbetet med Service och signalhundsförbundet.
På söndagen fick vi besök av Kait Bessing som gav oss information om hur arbetet med nyhetsbrevet Ledarhunden fortskrider. Vi diskuterade hur Ledarhunden kan utvecklas.
Sammanfattningsvis ett givande och trevligt styrelsemöte.

Styrelsen genom Reine Gunnarsson

 

Att söka pengar

 

Jag har tidigare nämnt att den som vill delta i SLHF:s vårkurs kan söka pengar från lokala stiftelser.

Det finns mängder av stiftelser som ger bidrag till synskadades rehabilitering, och att delta i vårkursen är en form av rehabilitering. Det gäller bara att söka i god tid.

Vi vet nu att vårkursen hålls på Almåsa kursgård helgen 13-15 maj 2016.

Så några förslag:

Stiftelsen Emil och Amanda Edenborgs fond för blinda har medel att söka för dig som är blind eller synskadad och funderar på att studera.

Bidrag kan beviljas för utbildning eller omskolning av blinda människor, företrädesvis till personer vilka är mantalsskrivna i Nyköping. Stiftelsen prioriterar personer som blivit blinda i arbetsför ålder och behöver omskolas.

Socialnämnden i Kumla förvaltar ett antal stiftelser där utdelning sker under hösten varje år.

För stiftelserna gäller i huvudsak att sjukdom, funktionsnedsättning eller ekonomiska omständigheter ska föreligga för att man ska komma i åtnjutande av fondmedlen.

Sätt igång och sök hos din kommun eller i ditt län!

 

Guy Perdhe

 

Efterlysning: Tips och arbetsbeskrivningar!

 

Möter du också föräldrar som förklarar för sina barn vad “den fina hunden” jobbar med?

Möter och möter förresten. Mer troligt är nog att de står bredvid, bakom eller framför dig och “den fina duktiga hunden” och pratar om er: “Ser du den blinda flickan där? Den där hunden hjälper henne att gå rätt. Den vet vilket tåg flickan ska åka med och när det blir grönt så att hon kan gå över gatan. Såna hundar är jätteduktiga.”

Det gäller förresten inte bara föräldrar med barn. Biståndshandläggare verkar tro att ledarhundar kan läsa, skriva och syntolka, och drar därför gärna in på ledsagartimmar för ledarhundsförare.

Men tillbaka till föräldern med barn. Om de står nära rättar jag arbetsbeskrivningen: ”Min hund väjer för hinder, det är jag som vet vilket tåg vi ska med och när det blir grönt.”

En del blir irriterade och säger att barnet är så litet, andra skäms och går tyst undan, vissa samtalar gärna. Det jag reagerar på är att de lär sina barn att jag är passiv och oförmögen till att fatta egna beslut.

Jag rättar även om de säger något annat än ledarhund. En del skäms då med, andra verkar inte höra på, men en del rättar faktiskt sina barn när de säger fel.

Men hittills har jag inte funnit den rätta formuleringen om hur det känns att människor pratar om mig som vore jag inte där. Det hade varit en annan sak om de ville inleda en dialog. Jag vill förresten inte heller jämt prata. Jag vill leva mitt liv.

Nu är jag nyfiken på att höra vilka arbetsbeskrivningar ni fått höra om era ledarhundar. Om någon har tips på formulering till gränslösa föräldrar läser jag gärna den med.

Skicka arbetsbeskrivningar till mig på sara@slhf.net.

 

Sara Shamloo Ekblad

 

Sökes: Medlemmar till en intressepolitisk arbetsgrupp

 

Under årsmötet 2015 beslutades det att styrelsen skulle tillsätta en intressepolitisk arbetsgrupp av medlemmar som signalerat sitt intresse till dito.

Styrelsen har tidigare under året informerat i Ledarhunden 3/2015 och på medlemslistan, men vi har fått mycket liten respons.

Förslaget bygger på en motion från Finn Hellman, och tanken är att den ska arbeta med frågor som rör oss ledarhundsförare specifikt och assistanshundsförare generellt.

Den intressepolitiska arbetsgruppen kommer att ha en representant från styrelsen så att dess arbete förankras där, annars kommer den att arbeta fristående från styrelsen.

Om du är intresserad av att delta i den här arbetsgruppen, kontakta Nadja Öberg på e-post: nadja@slhf.net eller på mobiltelefon: 0730 357 173.

 

Nadja Öberg

 

Uppsving för supporten av oss ledarhundsförare

 

Jag kan med stor tillfredställelse notera att supporten till oss ledarhundsförare förbättrats rätt avsevärt sedan jag första gången blev med ledarhund år 1997.

Massimo, den vita, på sitt sätt trevliga pudeln, passade inte i storstaden med mycket folk och stress på vägen till och från jobbet för husse. Att Massimo inte trivdes med sitt arbete vilket visade sig i en mängd situationer. Han blev bland annat aggressiv mot andra hundar, både med och utan sele.

Jag försökte få hjälp av dåvarande hundskolan, men hjälpen uteblev. Till slut fick jag ett par timmars stöd av ett par “frivilliga” hjälptränare. Jag tror inte att dessa hade kapacitet för uppdraget. Någon från Hundskolan kom aldrig, och till slut lämnade jag tillbaka den vackra hunden, fast besluten om att ledarhund inte var något för mig.

Massimo gick ut igen och kom då uppenbarligen till förhållanden som passade honom mycket bättre än storstaden.

Nu har jag på nära håll kunnat iaktta hur SRF:s ledarhundsverksamhet stöttar en ledarhundsförare som har rejäla problem med sin hund. Leverantören kan vara med och stötta i flera dagar. SRF:s konsulenter kan jobba en vecka tillsammans med hund och förare. Vilken skillnad från den tid som så många ser som “den gamla goda tiden”.

Trots mitt tidigare fasta beslut att inte ha någon ledarhund har jag sedan fem år tillbaka Charlie. Det beror troligen på att jag under tiden träffat ett par mycket trevliga ledarhundar som min särbo Ulla-Karin haft.

Jag har insett att en ledarhund inte bara ger upphov till en massa konflikter, utan att den är ett superbra hjälpmedel när man vill röra sig fritt.

 

Guy Perdhe

 

 

Att ha en irländsk varghund som ledarhund!

 

Det började som en tokig idé när vi skaffade en varghund, och det visade sig att uppfödaren hade utbildat ledarhundar för krigsblinda i Finland.

Jag hade läst en hel del om irländsk varghund och träffat flera. Jag hade upplevt deras vänlighet och underbara väsen. Så jag frågade om uppfödaren trodde att man skulle kunna utbilda en varghund till ledarhund!

Svaret jag fick var: Om han vill så går det utmärkt, men om han inte vill så är det bara att lägga ned projektet.

Eftersom jag alltid haft ett stort hundintresse och varit road av udda utmaningar, påbörjade vi genast försöket, då med Merlin. Merlin var bara valp då vi började leka, till exempel genom att jag gick på fel sida om en stolpe. Det blev ett tvärstopp. Merlin lärde sig snabbt att det bästa var att vi gick på samma sida.

Det var fantastiskt att ha honom som ledarhund. Jag fick tillverka en specialsele som jag kunde styra och bromsa med. En irländsk varghund är mycket stark och som valp inte medveten om detta.

Att vara ute och gå med Merlin innebar inte bara att jag slapp kollidera med saker, utan han var även som ett staket. Jag behövde inte tänka på främmande hundar eller folk som eventuellt ville bråka! De flesta valde nämligen att gå åt sidan när vi kom.

Om någon ändå besvärade oss, räckte det med att de hörde Merlins morr för att de skulle ta till benen.

Merlin hade en fantastisk initiativförmåga. Som den gången då vi var ute och gick på en smal skogsstig. Man hade grävt upp ett dike på högra sidan om stigen som jag inte kände till. Plötsligt gick Merlin över på min högra sida. Jag förstod inte varför men då jag kollade med käppen upptäckte jag diket. Det var djupt.

Tack vare Merlin slapp jag ramla ner i det.

 

Fakta 

Den irländska varghunden är världens största hund med den värdighet som det anstår en hundarnas konung. En varghund är utmärkt som familjehund, då den både är tålmodig och barnkär.

Minsta mankhöjd och vikt för en vuxen hanhund är 79 centimeter och 54,5 kilo, för en tik 71 centimeter och 41 kilo.

Varghunden kan vara ganska egensinnig, och man bör vara bestämd och varsam i hundens uppfostran. Med mycket kärlek och uppmuntran lär den sig det mesta lekande lätt. Flera varghundar tävlar framgångsrikt i lydnad.

Rätt uppfostrad blir varghunden en trogen vän, som känns mycket trygg att ha med på kvällspromenaden.

Varghunden är även en utmärkt vakthund, som lätt skrämmer utan att anfalla. Det gör den med sin storlek, sitt enorma skall och mullrande morr.

Det finns många fördomar kring varghundar, men en varghund äter inte mer än vad en hund av schäferstorlek äter, utom i valpåldern då den äter förhållandevis mycket på grund av den stora och snabba tillväxten.

Varghundar tar inte mer plats inomhus än golvytan den ligger på. Inomhus är de nämligen mycket lugna. Den irländska varghunden kräver inte mer motion än en normalstor hund, men behöver få sträcka ut då och då.

De första 18 månaderna är det till och med skadligt med för mycket motion, eftersom den på ett år ökar ca 50 kilo i vikt och 40 centimeter i höjd.

Vill man veta mer finns det en hel del trevliga artiklar på nätet. Det finns också en bok som heter dagar med varghunden.

 

Dennis Johansson

 

När jag pussade H.K.H. Kronprinsessan Victoria på knät

 

Det var onsdagen den 12 mars 2014 när min ledarhundsförare Nadja (mamma), hennes tvillingsyster Nathalieé (moster) och jag steg av på Gamla Stans tunnelbanestation och gick upp mot Kungliga Slottet för att hylla H.K.H. Kronprinsessan Victoria på hennes namnsdag.

Solen sken på en nästan molnfri himmel, men vindarna blåste med nordliga vindar så det var kallt. När vi steg in på den inre borggården så hade det redan börjat samlas kungliga pressfotografer, stolta rojalister och turister från bland annat USA, Tyskland och Japan där. Vi fick bra platser nästan ända framme vid avspärrningsbandet, och därefter började den långa väntan.

Efter en väldigt lång väntan enligt labradoriska mått så hörde jag: “Bom! Bom!” och sedan marscherade arméns musikkår, högvakten och honnörsvakten in under ett väldigt brakande och bankande.

Vid den här tidpunkten ansåg jag att jag skulle ha det lugnare hemma, men jag fick inte ta mitt ‘pick och pack’ och åka hem. Nej, jag fick vänta i kylan, bullret och trängseln, men det var det värt.

Efter allt buller och bång var det dags för huvudpersonen, H.K.H. Kronprinsessan Victoria, att tacka oss för våra hyllningar, och min moster Nathalieé gjorde en glipa vid avspärrningsbandet där jag kunde sticka ut mitt söta nylle, eftersom hon viste att Kronprinsessan inte skulle kunna motstå en söt labrador som jag. Sedan väntade jag lite till.

Helt plötsligt hörde jag: “Å, så söt du var!” och där stod hon rakt framför mig, H.K.H. Kronprinsessan Victoria! Jag förstod på min mamma och moster att det här var ett viktigt ögonblick så jag lade in den högsta labradorflörtväxeln.

Kronprinsessan sade till mig att hon inte fick klappa mig eftersom jag är en ledarhund, men mamma sade att det gick bra eftersom det var Kronprinsessan. Hon frågade vad jag hette och mamma berättade att jag inte tyckte om allt buller och bång, och då sade Kronprinsessan att hon förstod det.

Lilla Prinsessan Estelle var inte intresserad av mig, men då fick jag ju Kronprinsessan för mig själv. Jag pussade henne både här och där, och min moster har bland annat ett foto där jag pussar Kronprinsessan på knät. Vi hade det så mysigt!

Efter den här fantastiska dagen så är jag bästa vän med H.K.H. Kronprinsessan Victoria, och jag är så tacksam att hon inte tog illa upp av lite labradordregel här och där!

Det är inte alla ledarhundar som får möjligheten att träffa en kunglighet så jag är mycket stolt och lite mallig.

Det är också roligt att Kronprinsessan hade kunskap om vad en ledarhund är och hur allmänheten skall bemöta oss.

 

Hera Öberg, ledarhund till Nadja Öberg

 

Sökes: Idéer på aktiviteter till Internationella Ledarhundsdagen 2016

 

Styrelsen skulle gärna vilja ta del av era idéer om hur vi kan uppmärksamma den Internationella Ledarhundsdagen 2016, som infaller onsdagen den 27 april.

Hur vill ni att vi ska lyfta fram ledarhunden, och har ni några smarta idéer på hur vi kan göra det?

Ska vi ha en demonstration med nitar och klor, en parad med glitter och vita selar, eller något annat fluffigt?

Skicka era idéer till Nadja Öberg på e-post: nadja@slhf.net.

 

Nadja Öberg

 

Min ledarhund har skaffat sig ett extraknäck!

 

Det är ett säsongsjobb som tydligen kräver en rejäl arbetsinsats. Charlie har börjat jobba åt ett stort äppelträd som min särbo, Ulla-Karin, har på sin kolonilott.

Trädet har ju, precis som alla andra, intresse att sprida sina gener och skaffa efterkommande. Jag tror att överenskommelsen mellan Charlie och trädet går ut på att Charlie får tillgodogöra sig fruktköttet på trädets äpplen mot att han sedan går runt och lämnar fröna på olika ställen i landskapet.

Det verkar vara en “win-win-överenskommelse” som jag är övertygad om att båda är tillfredställda med. Jag vet i alla fall att Charlie jobbar frenetiskt.

 

Guy Perdhe

 

Vad tar ni för hunden där i boken?

 

Ni som känner mig vet att jag är både katt- och hundälskare. Jag växte upp med hund, och nu har jag katt.

Men det fanns en tid när jag inte hade någon hund. En tid då jag drömde och drömde, bad och bönade, önskade och önskade. Men ingen hund i julklappspaketen, ingen hund till födelsedagen.

Då började jag läsa om hundar istället.

Åh, minns ni Timmy, Georges hund i Femböckerna av Enid Blyton? En så trogen och snäll kamrat, som ändå kunde skydda mot faror!

Kloka pudlar fanns det också gott om i böckerna, och envisa terriers, och trogna spanielhundar.

Och så nästa kärleksobjekt! Hunden Måndag i Lilla Marilla av LM Montgomery. Det är en den sista boken om Anne på Grönkulla, när hon vuxit upp och fått barn. Familjen har en trogen hund, Måndag. Nu är det första världskriget, och äldste sonen Jem ger sig ut i striden. Hunden Måndag följer med till stationen där alla ska vinka av soldaten. Men sen – vägrar han att följa med hem! Han väntar där på stationen, i fyra långa år, på att Jem ska komma hem igen.

När andre sonen Walter dör i Flandern, ylar Måndag hela natten, där i stationshuset.

Så kommer Jem äntligen hem, och gamla stela Måndag blir som valp på nytt! Den glädjescenen får mig alltid att gråta. Trots att jag läst den massor av gånger, kommer ändå tårarna när jag läser om återföreningen mellan den vuxna pojken och den trogna hunden. Jag vet inte varför jag gråter över det. Kanske för att kärleken mellan människa och hund är så vacker?

Nästa älskade hundbok var amerikanskan Betty Cavannas bok Ett riktigt hundår. Bortskämda stadsflickan Janey skickas till landet för att bo hos sin moster, som föder upp jakthundar. Flickan är fylld av förakt, men när hon får en egen valp att ta hand om, förändras långsamt hennes attityd. Hon sköter om hunden när den drabbas av valpsjuka, hon tränar den i dressyr, hon visar upp den på utställningar.

Man får lära sig en hel del om dessa utställningar, och olika jaktprov som de andra hundarna får gå igenom. Nota bene att detta är i USA på 40-talet. Det stämmer säkert inte alls med hur det är nu.

Den sista hundboken jag vill tipsa om är Hundstjärna av Diana Wynne Jones. Det handlar om Sirius, som är en riktig stjärna, men som straffas för ett brott han inte begått. Hans straff blir att återfödas och leva som hund på jorden. Han kommer inte att minnas någonting från sitt tidigare liv.

Valpen föds och får en eländig start: Han ska dränkas tillsammans med andra oönskade valpar. Men en ung flicka räddar honom. Hon tar hand om Sirius, tar hem honom till sin osympatiska faster, som låter honom stanna på nåder.

Långsamt börjar Sirius minnas detaljer från sitt liv som stjärna. Han får hjälp av Solen och Månen, som ju är himlakroppar och därför kan prata med honom. Även Jorden själv kan ge hjälp.

Men parallellt med detta är han också en vanlig valp, han hittar på hyss och får ovett av fastern, han strider med katterna i huset, som terroriserar honom på olika sätt, men så småningom bildar allians med honom när fastern går för långt. Han älskar, och älskas av, den unga flickan, som inte anar någonting om hans forna stjärnliv.

Till slut kommer uppgörelsen. Han minns nu vem han är. Ska han lämna sitt hundliv? Och vad händer då med flickan som älskar honom?

Även detta slut får mig att gråta, men på ett bra sätt. För det är inte fel att gråta över sorg och separationer, och älskade hundar som far till himlen.

Jag hoppas ni får glädje av mina boktips! Tråkigt att jag inte kunde tipsa om några faktaböcker. Men det kanske någon annan kan göra?

 

Kait Bessing, medredaktör Ledarhunden

 

Att ha ett levande hjälpmedel

 

Aldrig förr har så många stått i kö för att få ledarhund. Ledarhundsverksamheten drar ner på utbildningen till ledarhundsförare. Riksdagen tycker fortfarande inte att ledarhundsförare behöver omfattas av diskrimineringslagstiftningen. Och ledarhundar får flytta från en förare till en annan, det talas om att ledarhundar omplaceras.

Alla dessa frågor är viktiga, och jag vill ta upp en till viktig fråga, nämligen hur vi ser på våra ledarhundar. Ska ledarhunden tjäna oss i alla lägen? Är tjäna ens rätt ord? Går vi promenader med hunden utan att vi själva ska någonstans? Tränar vi med våra hundar?

Ofta hör jag förare säga att vi får för lite utbildning, men hur mycket används det lilla vi ändå får? Hunden är ingen maskin. Den kanske kunde massor när den flyttade till oss, men om vi inte upprätthåller kunskaperna glöms de bort.

På kurser för ledarhundsförare görs samma övningar om och om igen. Om fler tränade vardagslydnad med sina hundar på hemmaplan hade kurserna troligtvis sett annorlunda ut. En sak jag till exempel hört flera gånger är att det inte går att hindra om hunden äter något utomhus. Har de som säger så testat att bryta?

Våra ledarhundar är utvalda för att de har en stor vilja till samarbete och för att de orkar jobba mycket. När vi ansöker om en ny ledarhund får vi bland annat svara på frågan om vi har möjlighet att sammanlagt under en dag gå fem kilometer. Fem kilometer innebär en timmes promenad. En timmes promenad uppdelat på till exempel fyra-fem sträckor på en dag är inte mycket. Fem kilometer på en promenad är inte heller mycket, särskilt inte med tanke på våra samarbets- och arbetsvilliga hundar.

Jag menar inte att ett stort hundintresse ska vara förutsättningen för att ha ledarhund. Jag har själv haft katt hela mitt liv och skulle inte blivit med hund om jag inte insett att livet blir bättre med ledarhund. Jag menar inte heller att alla behöver träna jättemycket med sina hundar. Det jag menar är att vi själva har ett ansvar för att bibehålla och utveckla den grunddressyr som våra hundar har. Jag tror att det är bra för relationen mellan förare och hund.

Ta till exempel det här med rastning. Visst kan vi snabbt sela av, låta hunden uträtta sina behov och snabbt sela på igen. Men varför inte planera in lite egentid vid varje rastning? Träna följsamhet, apportering och låta hunden nosa lite fritt? Det kan göras både när hunden är kopplad eller lös.

Jag tycker att kraven på förare bör höjas och att aspekten att ta hand om ett djur bör tas upp mer. Varje individ har ett eget ansvar. En ledarhund underlättar förmodligen livet för alla med synnedsättning, men det är ingen rättighet att ha djur, och därmed ingen rättighet att ha ledarhund. Det är skillnaden mellan att ha ett levande hjälpmedel jämfört med att ha ett som Syncentralen förskriver.

 

Sara Shamloo Ekblad

 

Vilket lyft!

 

Ja, åtminstone kände jag det som ett stort lyft hela ledarhundskursen vi hade på Solhaga 4—6 september i år. Det var en kurs utom SLHF:s regi.

Vi var ett gäng glada och förväntansfulla ledarhundsförare från Halland, Småland och Kronoberg, som strålade samman till fikat på Solhaga kl15 den fjärde september. Vi presenterade oss och många var bekanta från förr, men även någon ny, som aldrig hade varit med tidigare. Men jag kan lova att det blev ett glatt gäng, och trots allt det myckna regnandet var humöret i topp.

Fredagskvällen var hundarnas kväll, för då hade vi besök av en veterinär och hundarna fick gott betyg, eller ska vi säga att matte och husse hade skött sina hundar bra.

På lördagen kom Annika och Ronny Olsson och nu skulle det jobbas.

Vi växlade om mellan praktik och teori. Vid det första apporteringspasset fick vi genom syntolkning höra hur våra hundar jobbade. I ett av teoripassen läste Annika för oss olika händelser hur tokigt det kan bli när ovana hundägare har skaffat sej hund. Så fick vi två och två diskutera med varandra om hur de borde ha gjort, och detta framkallade många skratt, för ibland hade de här hundägarna gjort helt galet.

Alltför länge satt vi inte på våra stolar, utan trots regnet bar det ut i hinderbanan, som nu var klar att testa. Den var faktiskt ganska klurig, men jag tror att de flesta klarade den, ja till och med markhindret, som ibland kan ställa till besvär. Det var ingen brådska, utan vi fick gå den minst ett par gånger om vi ville.

Efter såna här pass smakar det gott med mat, och jag vill lova att de har god mat på Solhaga! Det åts och stämningen var god. Promenader var även insatta här och där, men inte ens då fick man gå och slöa. Nej, även då var det full rulle: Omkörning, dvs man går ut alla i en lång rad, och på ett kommando av ledaren eller instruktören går man åt sidan och stannar kvar medan resten av ledet kör om. Hunden skall föra sin husse/matte förbi dem som stannar och agerar levande hinder.

På lördagen hade vi också apportering. Men först gjorde vi något som jag aldrig har varit med om, fast jag fick min första ledarhund 1992. Annika gick omkring och visade hur man skulle göra. Det går ut på att jag öppnar hundens mun och försiktigt sätter en apport, det kan vara en ihopfälld käpp, eller någon annan sak i hundens mun, och nu skall hunden sitta lugnt med den här grejen i munnen.

Hunden upplever det här lite otrevligt till att börja med, men så småningom vänjer den sig och matte/husse kan ta den ur hundens mun.

Sen bar det iväg ut i regnet igen för att  träna, och det tycker både min hund Nadja och jag om. Vi fick god tid på oss att träna

Nadja fick även träna på att apportera selen, och det gick riktigt bra. Hon är ju rätt så liten, så hon fick släpa den i gräset.

Efter fikat blev det teori igen, och det var så intressant så vi knappt kunde sluta för att göra oss i ordning för festen.

Efter en väldigt god middag satte värdparet Anna och Nikolai igång med att spela och sjunga, för det är de också väldigt duktiga på. Även vår Ingela greppade gitarren, och det blev mycket sjung och skratt.

På söndagen blev det också hinderbana, men nu hade den gjorts längre, och något höjdhinder hade också lagts in. Vi fick nu träna lite skogsvandring, och vägen var inte så lätt att gå pga regnet.

Vid utvärderingen lovade Anne, Christina och Liselott att även nästa år ansvara för planeringen av kursen. Det är vi tacksamma för, för det är rätt så jobbigt att ro en sådan här träff i land så att allt klaffar.

Ett varmt tack till er alla som var med!

 

Rut Ekström

 

Föreningsinformation

Dags att skriva motioner

 

Jag vill påminna om att det snart är dags att börja skriva motioner till SLHF:s årsmöte, som äger rum i maj 2016.

Enligt föreningens stadgar ska motionerna vara inlämnade senast den 31 januari 2016. Det är alltså senast då styrelsen behöver få in dina motioner.

Det är kul med en aktiv förening, så vi hoppas naturligtvis på många motioner till nästa år.

 

Elisabeth Ravstis

Uppmaning från valberedningen

 

Du som vill vara med och påverka vilka som ska bli SLHF:s förtroendevalda

kommande verksamhetsår, maila eller ring in dina namnförslag till

valberedningen senast 31 januari!

 

Följande uppdrag går att kandidera till:

Ordförande på ett år.

Tre ledamöter på två år.

Två verksamhetsrevisorer, en ordinarie och en ersättare, på ett år.

Valberedningen ska bestå av minst tre personer och väljs på ett år.

Ta chansen och föreslå dem som du tycker skulle kunna göra en insats för

föreningen!

Du kan föreslå dig själv eller någon du tror skulle passa för

uppdraget. Men vi ser gärna att du har tillfrågat den som du nominerar.

 

Hälsningar

Valberedningen

 

E-post: vb@slhf.net

Telefon: Malin Jansson 070 756 88 52,

Ida Östlund 070 540 59 43

 

 

Kontakta SLHF

 

Föreningens postadress:

Sveriges Ledarhundsförare

C/o Guy Perdhe

Gotlandsgatan 44

116 65 Stockholm

 

Frågor om fakturor, reseräkningar och dylikt:

ekonomi@slhf.net

 

Medlemsärenden, adressuppdateringar: medlem@slhf.net

Eller medlemsansvariga Natalia Hedlund och Reine Gunnarsson.

 

Webbsidan: web@slhf.net

 

Allmänna frågor: info@slhf.net

 

Elisabeth Ravstis, Stockholm

Ordförande

Tfn 070 512 22 87

E-post elisabet@slhf.net

 

Dennis Johansson, Långhyttan

Vice ordförande

Tfn 070-884 69 30.

E-post dennis@slhf.net

 

 

Guy Perdhe, Stockholm

Kassör

Tfn 076 824 24 30

E-post guy@slhf.net

 

Sara Shamloo Ekblad, Stockholm

Sekreterare och medredaktör Ledarhunden

E-post sara@slhf.net

 

Natalia Hedlund, Haparanda

Medlemsansvarig

Tfn 076 772 35 40

E-post natalia@slhf.net

 

Reine Gunnarsson, Skanör

Medlemsansvarig

Tfn 072-247 14 00

E-post reine@slhf.net

 

Nadja Öberg, Stockholm

Informationsansvarig

Tel 073-035 71 73

E-post nadja@slhf.net

 

Kait Bessing, Stockholm (Ej styrelsen)

Redaktör för Ledarhunden

Tfn 070 46 47 423

e-post kait@slhf.net

 

Ledarhundens redaktion önskar alla

hundar och människor

en riktigt God Jul

med många köttben under granen!