Nr 4/2009

LEDARHUNDEN NR 4/2009
Det här numret av ”Ledarhunden” ges ut i samarbete med Royal Canin och Eukanuba

Redaktör: Stina Hörberg
Ansvarig utgivare: Joachim Kåhlman

1 Inledning 2
2 K A L L E L S E 3
3 Valberedningens uppmaning 4
4 Dags att skriva motioner 6
5 Välj workshop på årsmötet 6
6 Nominera till jubileumsfonden 8
7 Fyllehund 8
8 Teaterupplevelse med proffsigt bemötande 9
9 Vill du bli fadder? 10
10 “Han kom som ett yrväder” 11
11 Att ha hand om en ledarhund 12
12 Från ledarhund till sällskapshund 13
13 Glöm inte medlemslistan 18
14 Hundval 18
15 Riksdagsmotion om diskriminering 20
16 Pressmeddelande 2009-11-27 21
17 Ledarhundsdag i Kristianstad 23
18 Stöd Sveriges Ledarhundsförare (SLHF) 23
19 Uppdatera dina uppgifter 24
20 Kontakta SLHF 25

1 Inledning

Hej alla ledarhundsförare.

Här kommer det sista numret av vår tidning Ledarhunden för i år. Ett fullspäckat nummer som vanligt.

När den här tidningen kommer till er är vi redan inne i december och det är inte långt till jul. Jag tycker december är en mysig månad med både julmarknader och julbord samt snö på många håll i landet. Även de flesta ledarhundar brukar tycka om snön.

Jag som skriver inledningen den här gången heter Gun-Britt Jansson och är nyvald kassör i SLHF. Bor i Borlänge och har en snart 10-årig labradortik som heter Yvonne. Hon är min andra ledarhund.

Då jag som sagt är ny i styrelsen har det tagit lite tid för mig att komma in i styrelsearbetet. Jag har varit med i flera styrelser men arbetet fungerar lite olika beroende på vilken typ av uppdrag det gäller. Man bör nog vara med i en ny styrelse i minst ett år innan man börjar känna sig någorlunda varm i kläderna.

Tyvärr har den här första tiden inneburit mycket gamla surdegar som ältats på olika listor om och om igen. Som ny i styrelsen kan jag inte uttala mig om hur den förra styrelsen skötte sitt uppdrag. Tycker dock det är bättre att se framåt än att älta det gamla som inte går att förändra. Tar bara en massa tid och energi i anspråk som kan användas till vettigare saker.

Det här numret av Ledarhunden innehåller bl. a. inbjudan till årsmötet i april på Almåsa. Jag hoppas att många av er kommer på mötet för det är kul att träffas på riktigt i stället för bara per telefon eller via mail.

Det finns flera olika workshopar att ta del av – det prövades för första gången på förra årsmötet och resultatet var positivt.

Vi har under året jobbat en hel del med tillgänglighet förledarhundsekipage. Tycker det är självklart att man ska kunna använda sitt levande hjälpmedel som ett sådant.

Med de här raderna önskar jag er alla en God jul och Ett gott nytt år och ser fram emot att träffas i april.

Gun-Britt Jansson
Kassör i SLHF

2 K A L L E L S E

Härmed kallas du till SLHF:s årsmöte på Almåsa Konferens i Västerhaninge.
Lördagen den 10 och söndagen den 11 april 2010.
Vi träffas till lunch kl. 12.00 på lördagen och årsmötet avslutas kl. 14.30 på söndagen.
Anmälan gör du till ordförande Joachim Kåhlman per e-post joachim@slhf.net eller telefon 073-877 70 00 senast söndagen den 7 mars 2010.
Under årsmötet kommer vi att ha olika aktiviteter, bl.a. workshops.
Ange vid din anmälan om du äter speciell kost och om du inte har hunden med dig, du skall också ange vilken workshop du vill delta i. Du som får SLHF-information på Daisy, men önskar årsmöteshandlingar även via E-post kan få detta om du begär det vid din anmälan.
Årsmötesavgiften är 600 kr för inkvartering i dubbelrum. Vill du ha enkelrum blir det gällande enkelrumstillägg.
Om du har egen ledsagare med dig, bokar du och betalar detta själv med Almåsa på tel 08-500 404 80. Ange dock vid din anmälan om du gjort detta.

Efter anmälan får du ett färdigifyllt inbetalningskort på årsmötesavgiften.
I priset ingår övernattning med helpension och festsupé samt resa.

Reseersättning utgår för billigaste färdsätt, mot insändande av reseräkning med bifogade kvitton och utbetalas efter årsmötet. (Se riktlinjer för resor här nedan)

SLHF:s RIKTLINJER FÖR RESOR I SAMBAND MED ÅRSMÖTE
Resekostnader ersätts för billigaste färdsätt. Om dyrare färdsätt används, utan styrelsens godkännande, får medlem svara för överskjutande kostnader.
Detta gäller även anslutningsresor till och från tåg och flyg. Det förutsätts att tillgängliga rabatter utnyttjas. Beställ färdbiljetter och ledsagarservice i god tid. Kom också ihåg att du endast får reseersättning för resor som görs i direkt anslutning till och från årsmötet.
Tåg:
Ersättning utgår för billigaste biljettalternativet tur och retur mellan hemorten och resmålet.
Flyg:
Flyg får anlitas när restiden för enkel resa inkl anslutningsresor till och från flygplats avkortas med 4 timmar i förhållande till resa med annat allmänt färdmedel. Röd avgång skall i första hand användas.
Om inte dessa riktlinjer kan följas, måste du kontakta SLHF:s styrelse innan du bokar din resa.
Reseräkningar med vidhäftade originalbiljetter sänds till:
SLHF EKONOMI
Box 20122
104 60 STOCKHOLM
Har du frågor om din räkning kontaktar du vår kassör Gun-Britt Jansson via e-post gun-britt@slhf.net
Kom ihåg att medlemsavgiften, enligt stadgarna, skall vara betald innan du åker på årsmötet.

Om du anländer senare, eller åker tidigare, måste du meddela detta. Då har vi möjlighet att avbeställa de måltider som du inte ska ha.

OBS! Anmälan är bindande, vilket innebär att vid utebliven närvaro där inte avbokning gjorts måste du ändå betala deltagaravgiften. Efter anmälningstidens slut måste du ha starka själ om du avbokar årsmötet.

Välkommen till Almåsa!!
Styrelsen

3 Valberedningens uppmaning

Nu i höst och vintermörkret söker valberedningen med ljus & lykta under stockar och stenar efter några små medlemmar som kan krypa fram för att söka sig in i styrelsens ljusa och varma tillvaro!

För Er som Vill vara kvar i vintermörkret så ber vi Er gärna komma in med namnförslag till oss på medlemmar som Ni tycker är bra att ha med i SLHF:s styrelse!

Dessa namnförslag måste vara valberedningen till handa senast den 31 januari 2010 så att vi skall hinna med att bearbeta förslagen.

Årsmötet hålls den 10 – 11 april 2010.

Här är de styrelsemedlemmar vars mandatperiod går ut inför årsmötet 2010:

Joachim Kåhlman, Ordförande
Finn Hellman, Ledamot
Magnus Gustafsson, Ledamot
Annika Östling, Ledamot

Vi vill också få in förslag på deltagare till nästa års valberedning – fyra personer.
Skicka in Era förslag till oss i valberedningen via e-post eller per telefon!

Nedan följer våra namn och telefonnummer samt
e-postadresser!

Anderz Mattson
Tel: 08 39 91 45
Mobil: 0705 15 70 70
E-post: anderz@srf.nu

Hjördis Lindström
Tel: 0921-179 93
Mobil: 0705-38 41 08
E-post: hjordis@hjordis.se

Lena Eckebrink
Tel: 031-45 44 03
Mobil: 0735-06 13 18
E-post: lena.eckebrink@telia.com

Daniela Velarde
Mobil: 0705650913
E-post: danielavelarde83@gmail.com

Tack på förhand!
Valberedningen
SLHF

4 Dags att skriva motioner

Nu är det dags att skriva motioner till SLHF:s årsmöte 2010. Motionen ska vara styrelsen till handa senast söndag 31 januari, 2010. Motioner som inkommer senare kan enligt stadgarna inte behandlas på årsmötet.

Vi vill helst ha din motion via e-post men det går även bra med svartskrift.
Du skickar din motion till Vår ordförande Joachim Kåhlman.

E-POST:
joachim@slhf.net

Eller på svartskrift till adress:
SLHF
Box 20122
104 60 STOCKHOLM

Styrelsen

5 Välj workshop på årsmötet

Vid SLHF:s årsmöte i april 2009, introducerade styrelsen på försök möjligheten för alla deltagare att aktivt i olika workshopar kunna diskutera och praktisera angelägna diskussionsämnen och övningar för ledarhundsförare. Närvarande vid SLHF:s årsmöten finns alltid väldigt kunnigt ledarhundsfolk: visst är det lite bortkastat att använda denna samlade kompetens endast för rösträkning, mikrofonspring och högläsningshjälp?!

Eftersom experimentet med workshopar gjordes för första gången i samband med SLHF:s årsmöte 2009, är det naturligtvis en hel del i arrangemanget som kan göras bättre eller på annat sätt. Det vill vi att årsmötesdeltagare ska få uppleva under SLHF:s årsmöte 2010.

Under årsmöteshelgen på Almåsa tänker vi oss workshopar med olika diskussionsämnen eller praktiska övningar: för att det ska bli möjligt att genomföra har vi i förväg bestämt fem olika workshopsämnen att välja på. Du som anmäler ditt deltagande vid SLHF:s årsmöte 2010 ska därför vid din anmälan ange vilken workshop du vill delta i.

Här presenteras de fem workshoparna du kan välja bland:

A Gränssättning i vardagen

Hur stoppar jag att omgivningen vill bestämma över hur jag ska hantera min hund?
Varför är det så lätt att tänka att en seende person alltid vet bättre än jag?
Hur sätter jag gränser utan att vara otrevlig?
Hur fredar jag min ledarhund från påflugna arbetskamrater, och vilt främmande personer och varför ska jag göra det?
Vi diskuterar och testar olika varianter på gränssättning genom rollspel.

B Ledarhundsselar

Har du funderat över varför ledarhundsselen ser ut som den gör? Är du nyfiken på hur ledarhundsselar i andra länder ser ut? Och finns det olika sorters selar här i Sverige?
Vi diskuterar fördelar och nackdelar med olika sorters selar och vi får möjlighet att känna på några olika varianter.

C Hundöverfall

Vad gör jag om min ledarhund attackeras av en annan hund och vilken hjälp kan jag få efter en sådan händelse? Vart vänder jag mig för att få den hjälp som finns och hur ska jag själv agera vid själva överfallet? Här är exempel på frågor som förmodligen varje ledarhundsförare tänkt på någon gång. Bäst är givetvis om man som ledarhundsekipage aldrig får användning för sådan här kunskap, men skulle olyckan vara framme känns det åtminstone lite bättre om man i förväg vet vad man kan göra för att lindra skador på hunden och sig själv. Finns det några erfarenheter av hundöverfall i workshopsgruppen? Finns det önskemål om att frågor om hundöverfall tas upp under någon av grundkurserna då man fått ny ledarhund?

D Hälsovård

Här diskuterar vi hur vi tar hand om våra ledarhundar på bästa sätt: ska man byta foder när hunden blir äldre? Kan man minska hundens pälsfällning? Ska man borsta tänderna på hunden eller inte? Vad gör jag om jag misstänker att hunden har ätit något farligt eller olämpligt? Hur funkar tassvård för mig och min ledarhund? Frågorna är oändliga – passa på att få svar på några av dem i denna workshop. Passa också på att dela med dig av egna knep och trix som du har glädje av i din vardag med hunden och ta tips och goda råd med dig hem från de andra som medverkar i workshopen.

E Promenad

När SLHF:s årsmöte går av stapeln i april är det vår i luften och den underbara naturen kring Almåsa kursgård håller på att vakna till liv igen. Känner du på dig att du får nog av prat och innesittande aktiviteter under helgen och hellre tar en promenad med din hund och andra ledarhundsekipage, då ska du välja denna workshop. Tillsammans med en seende ledsagare som kan hålla lite koll på att såväl ledarhundsförare som hundar kommer välbehållna tillbaka till Almåsa, går ni en skön gemensam promenad, kanske med avbrott för lite hopp och lek.

Styrelsen

6 Nominera till jubileumsfonden

Ett år går så fort, men vad gör väl det när det finns så många hedervärda, entusiastiska och ovärderliga människor att välja bland!

Det börjar bli dags för alla SLHF:s medlemmar att ta sig en rejäl funderare på vem som gjort sig mest förtjänt av vår uppskattning genom att motta SLHF:s jubileumspris för år 2010.

Förslag på kandidater till priset vill vi ha senast den 31 januari 2010.

Du kan E-posta förslag till: joachim@slhf.net

Skicka förslaget per post till adress:

SLHF
box 201 22
104 60 Stockholm

Eller ringa in ditt förslag på telefonnummer: 073-877 70 00

Styrelsen

7 Fyllehund

Jag har en labrador som älskar mat över allt annat. Finns nästan inget som hon inte kan sätta i sig.

Jag rastar henne ofta vid älven där jag bor och på vägen dit går vi förbi flera tomter med äppelträd. Naturligtvis gillar hon även äpplen.

Jag hade henne lös en dag när det varit frost ute. Hon hittade en massa äpplen som hon glatt satte i sig. Tyvärr är hon döv ibland så det tog lite tid att få tag i henne.

Allt gick bra tills vi varit hemma en stund. Då började det.

Först spydde hon ner lakanen i sängen samt mattorna på golvet. Fortsatte sedan i badrummet dit jag lyckades få in henne.

Då hon spytt ner det mesta satt hon i köket med hängande huvud och tassen framsträckt till mig.

Med andra ord var hon fyllsjuk.

Jag lade henne på golvet med en filt över sig och där låg hon och snarkade högt i flera timmar. Det tog lite tid för henne att sova ruset av sig.

Sedan var hon pigg igen.

Tyvärr fick hon inte nog av äpplen utan sätter i sig dom som vanligt.

Jag har skrattat gott åt det här i efterhand men när det hände kunde jag sålt henne för en billig penning.

Gun-Britt Jansson
Borlänge

8 Teaterupplevelse med proffsigt bemötande

Jag gillar att gå på teater och jag gillar att göra det ensam. Då har man större möjlighet att träffa andra intressanta personer att prata om föreställningen med och man slipper sitta och fundera över om personen man har med sej egentligen tycker att det är jättetråkigt. En annan fördel är att, om man själv tycker att föreställningen är dålig, ja då är det bara att gå hem i pausen och man behöver inte ta hänsyn till en vän som kanske vill stanna. Kort sagt, jag gillar att gå på teater ensam.

Fast riktigt ensam är jag inte. Min ledarhund följer med mej, men hon är mest aktiv på dit och hemväg, under själva föreställningen brukar hon sova gott. Och det enda jag behöver bekymra mej för är om hon ska börja snarka.

Den här kvällen, som jag vill berätta om, var extra lyckad. Jag hade fått en vägbeskrivning av en synskadad kompis. Det var en teater som jag aldrig hade varit på, men den låg cirka en kvarts rask promenad från där jag bor. Man var tvungen att hämta biljetterna en halvtimma i förväg och själva föreställningen skulle vara lite mer en två timmar, så jag hade planerat att om min hund klagade, så skulle vi gå hem i pausen även om jag tyckte att det var bra.

När vi kom dit hämtade jag ut min biljett och satte mej i kafeterian och väntade. Efter ett tag kom det en person och frågade mej om min hund skulle följa med in i salongen.
Ja, sa jag och tänkte att nu blir det problem.
– Vad bra, sa personen som hade frågat, då ska jag berätta det för skådespelarna så att dom vet om det, för jag har reserverat en plats längst fram, där får hunden gott om plats.

Sen gick det några minuter och en av skådespelarna kom och pratade med mej. Han ville bara berätta att han skulle göra en scen där han springer omkring och ser farlig ut, bullrar mycket och har en piska, bara så att jag visste om det. Han var nog också lite orolig för hur min hund skulle reagera. Jag försäkrade att hon säkert inte skulle bry sej det allra minsta.

Det var en fantastisk föreställning, jag skrattade och grät om vartannat, i pausen kom en av skådespelarna, inte han med piskan, och frågade om jag ville ha något från kafeterian. När föreställningen var slut kom fler skådespelare, några ur orkestern och en från publiken för att prata. Dom var alla så fascinerade över min hund, som sov sej igenom hela föreställningen.

För mej var det en lyckad kväll av flera skäl, framför allt eftersom det var en så härlig teaterupplevelse, men också på grund av det trevliga och proffsiga bemötande jag fick. Dessutom fick jag prata med såväl skådespelare och musiker, som med andra i publiken på ett sätt som jag inte hade gjort om jag hade gått dit med en vän.

Vad min ledarhund tyckte, ja, det var sköna golv och gott om plats, kanske lite för mycket klarinett ibland.

Sofia Thoresdotter

9 Vill du bli fadder?

Som förstagångsförare är det mycket man undrar och känner sig osäker på. Hur ska man göra när man är ute och reser med sin ledarhund, när man är på restaurang eller teater. Hur gör man när arbetskamrater och anhöriga vill bestämma och ha åsikter om hunden, hur gör andra? Vad ska man ta sej till när ens hund blir magsjuk och ska ens ledarhund få leka med andra hundar eller inte? Det finns massor att undra över.

Man kan alltid ringa ledarhundsverksamheten om man kör fast och om problemet inte gå ratt lösa per telefon kan man få support av instruktörer på plats. Men ibland skulle man bara vilja snacka lite hund med en annan erfaren ledarhundsförare och vad gör man då? En del av oss har vänner och bekanta att rådfråga men alla har inte förmånen att känna en annan ledarhundsförare. Vissa saker man undrar över kanske man inte heller vill fråga sina vänner om eller mejla ut på en e-postlista. Vad göra?

Ni som haft ledarhund länge har en gedigen erfarenhetsbank att dela med er av. Därför har SLHF planer på att eventuellt starta ett fadderprojekt. I korthet skulle det handla om att erbjuda de förstagångsförare som så önskar kontakt med en fadder som haft ledarhund mer än ett par år. Precis hur det ideella uppdraget ska se ut får vi diskutera oss fram till. Det är svårt att i nuläget fastslå exakt hur allt ska utformas.

För att inte ta oss vatten över huvudet släpper styrelsen nu upp en testballong och undrar om det finns ett behov och ett intresse för ett projekt i den här andan. Skulle du kunna tänka dig att bli fadder eller är du i behov av en fadder? Skicka en intresseanmälan till SLHF:s info-adress: info@slhf.net. Du förbinder dig inte till något än så länge utan kan dra dig ur om du ändrar dig. Om vi får tillräckligt många intresseanmälningar går vi vidare och börjar staka ut riktlinjer för projektet.

Tack för att ni är solidariska och stöttar varandra.

Styrelsen

10 “Han kom som ett yrväder”

(Texten har tidigare publicerats i Synskadades Riksförbunds medlemstidning Perspektiv)

Han kom som ett yrväder en novembermorgon, med ett koppel i munnen. Den 22 november 2004 klockan 09.35 förändrades mitt liv fullständigt. Fast egentligen
började allt en dryg månad tidigare, då jag satte mig i ett propellerplan för en skakig tur till Sollefteå för att gå en informationskurs inför att eventuellt bli ledarhundsförare. Kursen föll väl ut och jag var helt säker på vad jag ville bli med ledarhund. Under kursen fick vi prova på att gå med en hel binge olika hundar och jag minns särskilt en gul krabat som var fruktansvärt livlig och allas vän. Väl hemma i Stockholm tog det inte många dagar innan jag hade ledarhundskonsulenten Curres röst i telefonen på jobbet. “Jo, jag tänkte att du kanske ville bli med hund?”.

Tankarna gick runt i huvudet. Det var ett stort beslut som förvisso var lätt att fatta men som ändå innebar mycket nytt. Den 21 november åkte jag upp till
Sollefteå och på tisdagsmorgonen den 22 november fick jag så återse den gula krabaten från infokursen.

Efter drygt en och en halv vecka i Sollefteå började vi ta våra första stapplande steg tillsammans, Skippen och jag. I början blev en del saker på tok och
det var många gånger jag riktigt kände hur hunden jag förväntades lita på, idiotförklarade mig när jag och inte han gjorde fel. Men vi har lärt oss att förstå varandras signaler. Instruktörerna talade mycket om skillnaden mellan att “köra hund” och att “åka hund”. När man är samspelta och allt flyter och
man som förare inte behöver tänka är det en dröm att “åka hund” då hunden i stort sett sköter jobbet själv och man bara har att hålla i vita selen och följa med!
Efter fem år tillsammans svischar vi fram i tillvaron bland människor, cyklar, trottoarpratare, vägarbeten och allt annat elände som finns i vår vardag.
Tyvärr är ledarhunden inte alltid liktydigt med frihet och oberoende utan kan bli precis tvärt om ibland. Detta beror på att Sverige inte har det som är
en självklarhet i USA, Australien och England, nämligen lagar som reglerar vår självklara rätt till tillgänglighet. Där är det i lag förbjudet att neka en synskadad med ledarhund tillträde till offentliga lokaler, caféer, affärer, arbetsplatser och så vidare. Det är en skam att Sverige saknar sådan lagstiftning.
Men låt dig nu inte avskräckas! Ledarhunden är ett fantastiskt hjälpmedel och i de allra flesta lägen kan man använda hunden dit man ska. Är du nyfiken
på hur det är att leva med ledarhund, ansök och åk på infokurs, så kanske du också får uppleva hur livet kan förändras av ett gult yrväder.

Joachim Kåhlman

11 Att ha hand om en ledarhund

(Texten är SRF, Ledarhundsverksamhetens)

Att tänka på när man har hand om en ledarhund:

Eftersom ledarhundsförarna är så beroende av att ledarhunden fungerar väl, finns det en del saker att ta hänsyn till när man tillfälligt tar hand om en ledarhund. Detta för att hunden lätt kan få nya oönskade vanor som kan ställa till problem.

I ute-miljön:

Förutom att ledarhunden är tränad att i selarbetet följa ett visst mönster (se nedan) när den arbetar, är den också van att följa vissa vägar där föraren har sin väg till arbete, affär etc. Hunden är ett vanedjur, och om man bryter detta mönster är risken stor att hunden följer den nya (o)vanan när den sedan är tillbaka i selarbetet.
När du går med hunden kopplad, gå utmed vägkanten. Snedda inte över vägen/gatan utan gå rakt över. Stanna till vid trottoarkanter innan du går över gatan och vid trappor, eftersom det är stora risker för föraren om hunden plötsligt slarvar på sådana ställen.
Såvida man inte följer precis samma vägar är det bra om man, när man rör sig ute med hunden, kan undvika de områden där föraren brukar gå.
Ju kortare tid hunden varit i arbete, desto mera betyder detta.

När hunden är lös memorerar den inte på samma sätt vad den gör.

Kasta inte bollar, pinnar eller annat till ledarhunden. Det gör att adrenalinproduktionen går upp och att hunden lättare distraheras i sitt selarbete när någon i närheten kastar saker. Upprepade sådana lekstunder kan dessutom förstöra hundens fokus helt och hållet och göra den stressad. Detsamma gäller om den får leka våldsamt med andra hundar – förväntan på lek kan få den att glömma sitt arbete när den ser andra hundar.
För att undvika hundar som hetsar upp sig och tar för sig för mycket, är det också olämpligt att ha kamplekar (dragkamp) med hunden.
Ledarhunden ska heller inte sättas i annat arbete som kan varva upp den och göra den sämre i sitt jobb som ledarhund, ex jakt.

Att bada utomhus är förstås skönt för hunden när det är varmt, men ska göras med måtta och under kontroll.

Inne:

Låt hunden följa de vanor som dess förare har gett den. De flesta ledarhundsförare låter inte sin hund få mat vid matbordet, låter den vänta på ”varsågod” när den utfodras etc. Fråga vilka goda vanor den har och gör likadant.

Låt inte hunden lyckas med att vara olydig; det vill säga att man ska se till att de kommandon man ger åtlyds: Inkallning, ligg-kommando,
I övrigt är det önskvärt att man låter bli att göra dressyrpass.

12 Från ledarhund till sällskapshund

– om två länders vitt skilda syn på ledarhundsekipaget
(Denna artikel publicerades första gången i Ledarhunden nr 3/2007)

Lena Olsson-Lalor har varit ledarhundsförare både i Australien och i Sverige. Nu bor hon i Boden med sin familj, make och tre barn på åtta, fyra och ett och ett halvt år. Jag ringer upp henne för att få veta mer om likheter och skillnader mellan livet som ledarhundsförare i Australien och Sverige. En avgörande skillnad som jag själv redan känner till, är att Australien sedan 15 år tillbaka har en lag som förbjuder diskriminering av personer som använder ledarhund och andra typer av assisterande hundar. Här i Sverige finns ingen sådan lag. Här finns ett avtal mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet och här finns Livsmedelsverkets medgivande. Avtalet slår fast att ledarhundsförare och allergiker har lika stor rätt att vistas i det offentliga rummet och ska lösa eventuella intressekonflikter i samförstånd. Medgivandet ger restaurangägare och innehavare av livsmedelsaffärer möjligheten att tillåta en ledarhund i sina lokaler. Men det är alltid ägaren själv som avgör om han/hon vill tillåta ledarhunden i lokalen eller ej.

Det är stor skillnad mellan en anti-diskrimineringslag och medgivanden/avtal, men märks den skillnaden i praktiken? Hur då i så fall? Finns det för- och nackdelar med båda ländernas förhållningssätt till ledarhundsförare eller är något av länderna att föredra?

Bakgrund – hur hamnade hon i Australien?
1991 reste Lena omkring i Australien tillsammans med en kompis. Hon mötte Greg, en sommarflört som vägrade att stanna på sommarflörtsstadiet. Greg besökte henne i Sverige ett par gånger efter resan, sedan bestämde de att Lena skulle flytta till Australien. Det var det enda möjliga just då, för Greg hade ett år kvar på sin utbildning till läkare. Det blev krångel med Lenas uppehållstillstånd eftersom hon var synskadad. Vanligen brukar man få uppehållstillstånd om man är gift med en australiensare, men Lenas synskada gjorde att hon behövde ännu starkare skäl. Det australiska samhällets hierarkiska tänkande gav henne detta skäl. Hennes make var läkare, ett mycket väl ansett yrke. Därför fick hon så småningom sitt uppehållstillstånd.

Ansökan om ledarhund
Efter omkring tre år i Australien, ansökte hon om ledarhund. Huvuddelen av ansökan utgjordes av en intervju. En person från organisationen ”Guide Dogs” kom hem till henne och ställde en massa frågor. Resultatet blev positivt – ansökan beviljades. Hon upplever inte att det var särskilt svårt att ”få” en ledarhund. Precis som i Sverige är det inte föraren själv som äger hunden, det gör organisationen.

Zach gör entré
Lena fick ha önskemål om ras, men rasen spelade henne inte någon roll. Det blev en välväxt, långhårig golden retrieverhanne på ca 45 kg, som hette Zach. Labradorer är mer vanligt förekommande som ledarhundar även i Australien, däremot används inte schäfrar längre. Schäfern är mer associerad med en vakthund, vilket gör att allmänheten inte blir lika välvilligt inställd till den. Genom att korsa labrador och pudel har man försökt få fram en ledarhundstyp som inte släpper ifrån sig hår, men ändå har de rätta egenskaperna. Denna variant kallas för labradudel. Men Lena var oerhört glad och tacksam för sin stora, gyllene och hårsläppande Zach. Hon beskriver honom som löjligt snäll, lite burdus, väldigt bestämd och väldigt lättlärd.

Lenas första utbildning och samträning var ungefär tre veckor lång. Hon och tre andra ledarhundsförare bodde internerade i ca två veckor, därefter var det en veckas samträning i hemmiljön då olika rutter tränades in. Eftersom ledarhundsverksamheten i Australien helt bygger på donationer, bekostades Lenas internering av något företag eller försäkringsbolag. Lenas del i detta var att visa upp sig i tidningen med företagets logga mycket väl synlig framtill på kläderna. Samträningen med Zach avslutades med ett prov, där Lena fick visa att hon klarade av att sköta Zach och att orienteringen tillsammans med honom fungerade bra. Som bevis på att hon var godkänd fick hon ett ”guide dog handler”-diplom.

Uppföljning och support
Här i Sverige tar den obligatoriska uppföljningen slut ca ett och ett halvt år efter tilldelningen. I Australien fortsätter uppföljningen rutinmässigt så länge ledarhunden är i tjänst. En tränare från ”Guide Dogs” besökte Lena två gånger om året så länge hon bodde kvar i Australien. Besöken görs oavsett om ledarhundsföraren tycker sig behöva det eller ej. Utöver dessa uppföljningar fick Lena vid behov hjälp med att träna in nya rutter och givetvis fick hon hjälp när det uppstod problem. Vid sina besök kontrollerade tränaren inte bara hur ekipaget fungerade tillsammans, utan också om hunden var välskött. Enligt ”Guide Dogs” rekommendationer ska hunden borstas dagligen och även badas ofta för att vara ren och fräsch när den rör sig ute bland allmänheten. Om hunden inte hålls tillräckligt fräsch, resulterar detta i en anmärkning och skulle även kunna leda till ett återtagande av hunden. Lena använde sig av en mobil hundtvätt som kom körande på beställning med sin tvättutrustning. Hunden fick gå upp baktill på fordonet, där den tvättades, torkades och fixades till. Det subtropiska klimatet gjorde att Zach behövde tvättas ungefär en gång i veckan.

Vid ett av de återkommande uppföljningsbesöken var Lena gravid med det första barnet. Då uppstod en diskussion om hur det skulle fungera för henne att vara ledarhundsförare och småbarnsmamma. Om organisationen hade tvivlat på Lenas förmåga att klara detta, skulle man ha kunnat återta hunden för att placera ut den hos någon annan. Men så blev det inte. Istället fick Lena träning i hur hon skulle gå med barnvagn och ledarhund. Hon behövde en längre sele och vagnen behövde vara låg framtill för att hundens sikt inte skulle skymmas.

Andra hundar
Hundhållningen i Australien skiljer sig från hur man vanligen har hund i Sverige. I Australien hålls hundarna i hundgård. När en ledarhund ska arbeta sig förbi en massa inhägnade hundar som försvarar sina revir, vanligen genom att skällande och morrande kasta sig mot staketet, blir detta mycket pressande för ledarhunden. Det händer också att hundar smiter ut. Därför får ledarhundsförare lära sig strategier för att hantera lösspringande, hotfulla hundar.

I första hand ska man bara fortsätta gå vidare helt lugnt. Om ledarhunden inte tittar på den andra hunden utan i stället avlägsnar sig från den hundens territorium, kommer den förhoppningsvis inte uppfatta ledarhunden som något hot och vända tillbaka hem. Men om den andra hunden fortsätter att bete sig aggressivt, ska man sätta ledarhunden mellan benen samtidigt som man själv sträcker upp sig och försöker göra sig så stor som möjligt. Målet är att man tillsammans med sin ledarhund ska bilda en stor, avskräckande enhet som gör att den fientliga hunden väljer att retirera. Men givetvis fungerar det inte alltid och vid ett tillfälle blev Zach attackerad och biten. Efter det blev han rädd och osäker och Lena behövde hjälp från ”Guide Dogs”. Tränaren följde henne då under en hel vecka tills Zach återigen klarade av att passera de inhägnade hundarna.

Tillgänglighet och bemötande
I Australien finns det två ställen där ledarhundar inte får förekomma– bak i ambulans och i operationssal. Lena fick en legitimation som bevisade att hon var en ”guide dog handler” och att Zach var hennes ledarhund. På baksidan fanns ett utdrag ur antidiskrimineringslagen med budskapet att det inte är tillåtet att kränka eller diskriminera en person som har ledarhund eller något annat assisterande djur i syfte att mildra effekten av ett funktionshinder.

Vad fick Lena för reaktioner från allmänheten när hon orienterade med Zach? Hon berättar att hon och Zach susade runt som gudar och blev väldigt väl mottagna. Folk var fascinerade, djupt imponerade och mycket positivt inställda. Ibland kunde det bli jobbigt när så många ville komma fram och uttrycka sin fascination. Lena berättar att det verkligen är en stor grej, det här med ledarhundarna i Australien. Folk älskar det helt enkelt. Det är ett mycket välkänt fenomen eftersom det görs så mycket PR och marknadsföring kring det. Organisationen är beroende av att människor vill ge bidrag och det är därför oerhört viktigt att skapa en positiv känsla för verksamheten. Valpträningen, ”puppy training”, alltså de blivande ledarhundarna, bidrar också till allmänhetens positiva inställning. Valparna går runt ute i samhället tillsammans med sina tränare och lyser upp folks tillvaro. Valparna har små västar på sig med texten ”learning to drive”.

Men är det alltid så här? Är alla så där enormt välvilligt inställda? Visst måste väl även Lena ha blivit avvisad från ställen med argument som: ”här får du inte vara”, ”det kan komma en allergiker”, ”det är inte fräscht att ha en hund här inne”, ”kunderna tycker inte om att vi har hundar här inne”, ”det är inte tillåtet att ha djur här” och så vidare och så vidare. Jo, det hände att vissa var tveksamma till hennes hund, men det var förhållandevis sällan och när det inträffade var det alltid fråga om kulturella skillnader. Australien är ett mångkulturellt samhälle och där lever många människor som anser att hundar är orena. Det var ett argument hon då och då fick höra, att till exempel en restaurangägare inte gillade hundar av just den anledningen. När det hände, tog Lena fram sin ledarhundsförarlegitimation och blev inte ytterligare ifrågasatt. Visst kunde restauranginnehavaren muttra lite missnöjt, men hon blev aldrig någonsin avvisad. Men även i Australien händer det att ledarhundsförare avvisas, en av Lenas kompisar var med om det. Kompisen anmälde och det blev en rättslig prövning som gav ledarhundsföraren rätt.

Men livsmedelshygienen då, bryr man sig inte om sådant i Australien? Är det inte lite snuskigt med hundar bland matvarorna? Lena instämmer i att en hund i charkdisken kanske inte är att rekommendera. Och om varje kund i affären medförde en hund, skulle det förmodligen bli lite äckligt. Men ett fåtal personer med ledarhundar eller andra assisterande hundar kan omöjligen leda till några livsmedelshygieniska problem. De flesta matvaror är dessutom mycket väl förpackade, så väl att man ibland knappt lyckas komma åt innehållet. Men en viktig del i detta är också att man som ledarhundsförare håller sin hund ren och fräsch. Ledarhundsförarna i Australien får till exempel regnkappor till sina hundar, för att hunden inte ska behöva bli genomblöt och genomsmutsig när det är regnigt ute. Lena själv såg alltid till att borsta Zach en extra gång innan hon gav sig iväg till affären eller andra offentliga platser. Det såg hon som en självklar del i sitt ansvar som ledarhundsförare och också en förutsättning för fri tillgång till det offentliga rummet. När jag berättar för Lena att detta med hundens hygien inte alls betonas lika mycket här i Sverige, blir hon förvånad. När jag säger att jag själv rekommenderats att tvätta mina schäfrar ungefär fyra gånger per år, ger hon ifrån sig ett lite förskräckt utrop. Då är det kanske inte så konstigt att hundarna inte får komma in i affären, tycker hon.

Allergikerna då, finns det inga allergiker i Australien? Lena är själv allergisk mot hundar och innan hon fick Zach, genomgick hon en del behandling för att öka sin tolerans för hundpäls. Hennes vanliga allergisymptom är klåda och rinnande ögon, men hon kan även få astmatiska besvär. Lena tror att hundallergi är minst lika vanligt i Australien som i Sverige, Men hennes erfarenhet är att folk är mer sjuka i Sverige och även betydligt mer uppmärksamma på sina symtom och krämpor. Dessutom måste en person med grav pälsdjursallergi ändå medicinera för att kunna vara på offentliga platser. I ett land som Sverige där så många människor lever med olika sorters pälsdjur, kommer allergikern ändå att komma i närkontakt med allergen. Det finns ju överallt på folks kläder, skor och så vidare. Hur som helst, i Australien hörde Lena aldrig någon säga: ”det kan komma en allergiker”.

Från ledarhund till sällskapshund
Efter åtta år i Australien bestämde familjen Olsson-Lalor sig för att flytta till Sverige. Från början var det meningen att de skulle stanna här i ett till två år, men nu har de varit här i sex år och kommer att stanna tills vidare. Själva flytten var förstås upprivande och ännu värre blev det när det mycket nära inpå avfärden stod klart att Zach inte kunde få resa i kabinen. Australien är, liksom Sverige, ett tämligen smittfritt land, men planet skulle mellanlanda i det betydligt mer smittbelastade Thailand. För att Zach skulle släppas in i Sverige, måste man kunna garantera att han inte satt sin fot på thailändsk mark. Därför fick han resa i en plomberad bur i fraktutrymmet. Resan tog ungefär 30 timmar och Zach var väldigt glad och kissnödig när han släpptes ut ur buren.

Zach hade aldrig tidigare sett någon snö och verkade bli mer eller mindre överväldigad av allt det kalla och vita. Han blev tokig i snön, men hade svårt att förstå att det fanns en struktur i snömassorna. Han använde de smala, oformliga gatorna som gångstigar. En instruktör från den svenska ledarhundsverksameheten kom för att hjälpa till med att göra Zach vintersäker. Det tog flera veckor innan Zach började förstå hur allt fungerade.

Lena märkte rätt snart att svenskarnas inställning till henne och Zach inte var särskilt positiv eller generös. Snarare var folk otrevliga, oförskämda och oflexibla. ”Vet du inte bättre” ”det kan finnas allergiker här” var den typ av kommentarer som människor strödde omkring sig. Det hände inte någon enstaka gång, det hände hela tiden. Detta var allt annat än Lena hade väntat sig. Eftersom Zach var hennes första ledarhund, hade hon aldrig tidigare varit ledarhundsförare i Sverige. Men inom sig hade hon en mycket positiv bild av sitt fosterland och den bilden förmedlade hon vidare till sina nya landsmän på andra sidan jordklotet. När hon började förstå att hennes bild inte all stämde med verkligheten, blev hon först väldigt förvånad, men den känslan övergick snart i en väldigt stor besvikelse. Hon blev också alltmer obehaglig till mods när hon orienterade med Zach på stan.

De gånger hon besökte större städer i Sverige upplevde hon bemötandet som bättre, men det var aldrig ens i närheten av det mottagande hon hade fått i Australien. Där hade hon sin frihet att gå dit hon ville gå och där var hon stolt. I Sverige var det som om man ville få henne att skämmas. Hon kunde inte heller använda Zach som tidigare. I Australien använde hon honom inne i affären och skulle aldrig ha kommit på tanken att lämna honom i kassan. I Sverige förväntades hon lämna hunden så snart hon kom in i affären och istället ledas runt av någon personal. Likadant i badhuset. I Australien ansågs det självklart att Lena hade behov av sin ledarhund på offentliga platser. Det var ingen som ifrågasatte detta, hunden var hennes förflyttningshjälpmedel. Här i Sverige skulle hunden istället lämnas i receptionen och sedan fick hon klara sig bäst hon kunde.
– Vad har jag för nytta av en ledarhund som ligger i receptionen eller kassan? Undrar hon. Om man måste åka färdtjänst till affären eller badhuset och jag måste lämna hunden så fort jag kommer in, varför ska jag då ta med mig honom? Hunden är ett hjälpmedel, jag har honom för att jag ska kunna förflytta mig, det är mina ögon. Men här verkar folk inte ens veta vad det är man kommer med.

Människors fientliga inställning och alla regler som gjorde att hon inte kunde använda Zach som tidigare, ledde till att Lena allt oftare lämnade honom hemma. De sista två, tre åren, använde hon honom nästan inte alls. Han var mer av en sällskapshund. En frisk och välmående sällskapshund dessutom, för det svenska klimatet gjorde Zach friskare än någonsin. I det subtropiska klimatet frodades löss och öroninfektioner. Var åttonde vecka fick Zach behandling mot löss och öroninfektioner hade han ofta. I Sverige var han frisk, men arbetslös.

Zach är inte längre kvar i livet – i oktober förra året somnade han in, elva och ett halvt år gammal. Lena har inte ansökt om någon ny ledarhund. Delvis har det att göra med att hon är småbarnsmor, men mest är det för att det ändå inte går att använda hunden fullt ut.

Det märks att detta är något som fortfarande gör henne upprörd. Detta att hon inte kunde använda Zach, utan tvingades lämna honom hemma mer och mer.
– Det är en sådan fin och dyr investering, säger hon.
I Australien var Lena och Zach med och gjorde PR, bland annat en plansch med texten ”I love my dog”. Här i Sverige skulle planschen lämpligen visa en ledarhund parkerad i kassan, det är på något vis symboliskt för Sverige, tycker Lena.
– Hjärtat brister när jag tänker på alla dessa fina ledarhundar som lämnas i kassan och lämnas överallt, säger hon. Ledarhunden är ju det bästa och närmaste man har.
Hennes röst grumlar sig.
– Ja, nu börjar tårarna rinna, säger hon, men jag saknar honom så mycket.
(Text Jessica Lucic)

13 Glöm inte medlemslistan

Du vet väl om att SLHF har en intern e-postlista endast för medlemmar?
För att få vara medlem i listan krävs att man är medlem i SLHF och har betalt medlemsavgift för innevarande år. Ansökningar till listan behandlas manuellt varför det kan ta någon dag innan du blir godkänd som ny medlem. ??På listan pratar vi om interna frågor som rör SLHF som organisation och den verksamhet som SLHF bedriver. Listan är tänkt som en diskussions- och kontaktkanal både mellan medlemmar och mellan medlemmar och styrelsen.

I skrivande stund diskuteras ett filmklipp från Aftonbladets Webb-teve på e-postlistan. Klippet är en nyhet om ett hundöverfall på ett ledarhundsekipage.

Om du vill ansluta dig till listan ska du surfa till www.smartlist.nu och klicka på länken: ”våra listor”. Där finns rubriken: SLHF Medlem. Klicka på den och du får möjlighet att fylla i ett ansökningsformulär.

Vi ses i cyberrymden.

Styrelsen

14 Hundval

Vad är det egentligen som avgör vilken sorts hund blivande hussar och mattar väljer? Som ledarhundsförare är man givetvis ganska styrd av speciella hänsyn som måste tas för att ledarhundsekipaget ska fungera: då handlar det främst om att hunden ska ha passande egenskaper och temperament, hundens storlek har ju också viss betydelse liksom egen eller omgivningens allergi eller om det finns små barn i ledarhundens familj att ta hänsyn till.

I Sverige är ju labradoren vanligast bland ledarhundarna, men schäfer, storpudel, golden retriever och någon annan retrieversort förekommer också i enstaka fall. Någon statistik över vanligast färg eller kön hos ledarhundarna har jag inte träffat på ännu, men visst har vi ledarhundsförare en viss valmöjlighet när vi ansöker om ny ledarhund.

I Illustrerad Vetenskap nr 6-2007 hittar jag följande notis:

Det låter som ett skämt, men forskning har visat att en hunds färger har avgörande betydelse för hur aggressiv den är. Spanska forskare vid universitetet i Cordoba har personlighetstestat 51 engelska hundar av utvalda raser i olika färger, från ljusblond över flerfärgad till svart. Alla de undersökta hundarna var valpar – på så sätt såg man till att hundens naturliga temperament tydligt framträdde, och att man kunde bortse från effekter av uppfostran. Studien visade att ljushåriga och rödhåriga hundar var aggressivast. Därnäst kom svarthåriga och sist bruna.

I ett annat nummer av Illustrerad Vetenskap, nr 3/2009, behandlas frågan: är små hundar aggressivare än stora?

Många har troligen känslan av att små hundar ofta har ett hetsigare temperament än stora hundar. En undersökning av ett stort antal hundraser visar att det ligger en del i detta. Små och mellanstora hundar är mest benägna att uppvisa ett aggressivt beteende. Enligt forskarna är orsaken att vi mycket väl kan tolerera och hantera mindre hundar som visar tänderna, men det vållar problem om man i aveln tillåter att stora hundar blir aggressiva. Vissa stora hundar, till exempel pitbullterrier, som förr i tiden avlades fram för strider mot andra hundar, har dock fortfarande en ganska stark aggressivitet, som i synnerhet riktas mot andra hundar.

I undersökningen var det några hundraser som visade sig vara särskilt aggressiva mot både människor och andra hundar. Det var små hundar som tax, Jack Russell-terrier och chihuahua.

De båda första hundraserna har fått sitt häftiga temperament från en tid då de användes vid rävjakt och orädda skulle ta sig ned i rävens gångar och jaga ut den. Sådana hundar är avlade till att bortse från sitt eget väl och har ofta en orealistisk uppfattning om sin egen förmåga och storlek. I dag är denna typ av ras populära familjehundar, och en del av orsaken är säkert att deras ganska speciella temperament kan skänka mycket nöje.

”Ljushåriga hundar är aggressivast” och ”små hundar är aggressivare än stora” är alltså kontentan av de vetenskapliga texter jag just summerat: men kan detta verkligen stämma in även på ledarhundar? I så fall har jag lyckats få de två snällaste individerna ur ledarhundsverksamhetens mest aggressiva urval.

Då jag skulle tilldelas min första ledarhund 1997 angav jag två önskemål om min kommande ledarhund: jag ville ha en hanhund (eftersom jag hade goda erfarenheter av en tidigare familjehund som var hanne) och jag ville inte ha schäfer (eftersom jag lever ett mycket aktivt liv bland folk i offentliga miljöer, där jag föreställer mig att det skulle kunna bli större problem med hundrädda personer om jag fick en schäfer).

Eftersom jag är lång, 178 cm, förutsatte jag att det skulle bli en större modell på den hund som skulle bli min. Men redan på infokursen sa det klick – min lille gräddfärgade jaktlabrador Knall, duktigast och vackrast i världen var endast 51.5 cm i mankhöjd och vägde 25 kilo. Därmed fastslog han också önskemål nummer tre inför nästa gång det var dags att få ny ledarhund: för min del ska det vara en LITEN, HANHUND som INTE är SCHÄFER.

Som en pil kryssade Knall oss smidigt och snabbt fram genom trottoarernas folkhav, på spårvagnen och i bilar rullade han ihop sig till en liten kanelbulle som inte var i vägen för någon och katastrofer på grund av yviga svansviftningar i bordshöjd slapp vi helt. – tänk så praktiskt med en liten ledarhund!

Och färgönskemål på hund då? Några synpunkter på vilken färg min kommande hund ska ha har jag aldrig haft, men min ledarhund nummer två – en liten, svart labbehanne visade sig snart inte fungera som ledarhund. Han slutade helt enkelt jobba efter ett tag och blev så småningom sällskapshund – kan orsaken ha varit färgen? Nej, troligen inte – jag vet ju att det finns flera goda exempel på välfungerande svarta ledarhundar. Ändå kände jag mig lugnad då min nuvarande ledarhund nummer tre, Zimba, visade sig vara en liten gul labradorherre, söt som socker med uppnäsan i sitt lilla ansikte och bara ca 53 cm i mankhöjd, 26 kilo lätt.

Varken Knall eller Zimba har visat något som helst tecken på aggressivitet, trots sin ljusa färg och lilla storlek. – Kan vetenskapen ha fel, eller ha jag fått undantagen som bekräftar regeln? Inför nästa gång det är dags att komma med önskemål inför ett hundbyte kommer jag i alla fall att hålla fast vid mina tre önskemål – kanske med tillägget att det ska vara en ljus hund.

Stina Hörberg

15 Riksdagsmotion om diskriminering

Frågan om diskrimineringsskydd är på tapeten igen. Nu är det tack vare en riksdagsmotion som lämnats in under hösten.

Återigen tas frågan om diskriminering av ledarhundsförare upp av riksdagsledamöter. Den här gången är det vänsterpartiet som yrkar på att ledarhundsförare ska inkluderas i en anti-diskrimineringslag. Motion 2009/10:So582
omfattar en mängd handikappolitiska områden och ledarhundsekipagets ställning behandlas i ett mindre delkapitel. Här följer det aktuella avsnittet.

”…De senaste åren har det blivit allt svårare att kunna använda ledarhundar när personer med synskada ska ta sig fram ute i samhället. De nekas tillträde till platser och det förekommer att man nekas tillträde till exempelvis restauranger på grund av ledarhunden, men det har även förekommit att ledarhundsförare tvingats lämna sitt arbete.
Vi menar att ledarhundsförare diskrimineras och i många fall utestängs från möjligheter till utbildning och arbete. Detta är fortfarande ett stort problem. Enligt Föreningen Sveriges ledarhundsförare har anmälningar som lämnats till Handikappombudsmannen lagts ned då det inte finns stöd i något lagrum vare sig för gravt synskadade eller blinda ledarhundsförare eller för deras ledarhundar. Lagstiftningen har inte ändrats sedan den nya diskrimineringsombudsmannen fått ansvaret för dessa frågor.
Gravt synskadade eller blinda ledarhundsförare blir alltmer utestängda och får fler och fler inskränkningar i den frihet en ledarhund ger. Det innebär också att de blir mer beroende av färdtjänst och ledsagning samt att de dessutom mår psykiskt dåligt på grund av detta.
Möjligheten för synskadade att använda sig av en ledarhund är ett viktigt steg mot ett tillgängligare samhälle. Det finns exempelvis undantag i livsmedelslagstiftningen som gör att det är tillåtet att släppa in ledarhundar på en restaurang. Att personer med ledarhund ändå nekas tillträde till platser är således ett stort problem.
Vänsterpartiet anser att det bör vara en rättighet för synskadade att få använda sig av ledarhundar och att man inte utan synnerliga skäl ska kunna utestängas från platser. Diskrimineringslagstiftningen bör omarbetas så att den också inkluderar ledarhundsförare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

Elina Linna är en av de vänsterpartistiska riksdagsledamöter som skrivit motionen. Hon berättar att yrkandet om ledarhundsförare fått avslag men att hon ändå kommer att kunna ta upp frågan i muntliga debatter.

Finn Hellman

16 Pressmeddelande 2009-11-27

Marschen för tillgänglighet 2010 lördag 29 maj

För åttonde året i rad går den enade svenska handikapprörelsen ut på gator och torg för att genomföra demonstrationen Marschen för tillgänglighet. 2010 är datumet fastställt till lördagen 29 maj.

– Vi förväntar oss att sätta rekord i antalet orter. Förra året genomfördes marschen på 25 orter, året dessförinnan på 18 orter, säger Hans Filipsson, grundare och språkrör för Marschen för tillgänglighet. Marschen för tillgänglighet arrangeras lokalt av handikapporganisationer och/eller andra organisationer i samarbete under ledning av en nationell arbetsgrupp.

– Det är valår 2010 och vi hoppas att det blir sista gången vi behöver marschera innan vi får en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning i Sverige, likt den Norge antog i januari 2009 och andra länder för snart 20 år sen, exempelvis USA 1990, Australien 1992 och Storbritannien 1995, säger Emma Johansson, också språkrör för Marschen för tillgänglighet.

Dagens lagstiftning helt otillräcklig

Sverige har sedan 1966 haft lagstiftning om att nybyggnationer ska vara tillgängliga och sedan 2001 om att hinder som är “enkla att avhjälpa” ska åtgärdas. Sedan 1979 har det funnits lagstiftning som kräver att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig. Trots det är Sverige fortfarande ett till största delen otillgängligt land. Beräkningar som människor inom vår och andra organisationer gjort visar att 60-90 procent av svenska stadskärnor är helt eller delvis otillgängliga.

– I vår pågående tredje anmälningsaktion mot diskriminerande otillgänglighet kan vi konstatera att antalet anmälningar fördubblats jämfört med de två första aktionerna 2005 och 2007 tillsammans. Den pågående aktionen kommer i slutändan att ha resulterat i över 3000 anmälningar om diskriminering. Missnöjet med den diskriminering som pågår varje dag av Sveriges över miljonen personer med funktionsnedsättning ökar för varje år som Sverige inte tar sitt ansvar, säger Hans Filipsson, grundare och språkrör för Marschen för tillgänglighet.

Sverige har nyligen återigen kritiserats av organ knutna till FN för att inte ha gjort otillgänglighet till diskriminering. En snabbutredning om hur en reglering av otillgänglighet som diskrimineringsgrund kan ske genomförs just nu av Hans Ytterberg på uppdrag av integrations- och jämställdhetsdepartementet.

Detaljerad information om hur man arrangerar Marschen för tillgänglighet 2010 på sin egen ort följer inom kort.

Mer om Marschen för tillgänglighet:

Vanliga frågor om oss och otillgänglighet som diskrimineringsgrund:

http://www.marschen.se/vanligafragor

Om den tredje anmälningsaktionen:
http://www.marschen.se/anmalningsaktion3

För mer information, kontakta:
Mårten Gudmundhs, pressansvarig och koordinator, 0739-98 94 90,
marten@marschen.se

Emma Johansson, språkrör, 0707-870395,
emma@marschen.se

Hans Filipsson, grundare och språkrör,
hans@marschen.se

Marschen för tillgänglighet har som enda syfte att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Fler än 140 organisationer och företag stödjer oss och vårt syfte. Organisationerna som ställt sig bakom innefattar bland annat samtliga stora, traditionella handikapporganisationer, inklusive ungdomsorganisationer: Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO), DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR), Synskadades Riksförbund (SRF), Hörselskadades Riksförbund (HRF), Riksföreningen för Trafik och Polioskadade (RTP), Reumatikerförbundet, Svenska Diabetesförbundet, Astma och allergiförbundet, För utvecklingsstörda barn, unga och vuxna (FUB), Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening (SHIA), Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF), etc.; Den svenska Independent Living-rörelsen: Stiftarna av Independent Living i Sverige
(Stil), Göteborgs Independent Living (GIL), Helsingborgs Independent Living (HIL), Föreningen JAG, Independent Living Institute (ILI); politiska organisationer:
Miljöpartiet de gröna, Vänsterpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet (LUF),
SU Stockholm, etc.; organisationer som tidigare inte knutits till kampen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning: Sveriges förenade studentkårer (SFS), Pensionärernas riksorganisation (PRO), Uppsala Studentkår, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, etc. (En fullständig förteckning över stödjande finns på http://www.marschen.se/stodjande )
17 Ledarhundsdag i Kristianstad

Hej!
Detta är Maria Ahlin som skriver.
Jag tänker berätta lite om mitt möte med några andra ledarhundsförare på synenheten i Kristianstad den 6 oktober.

Vi började med att lyssna på två synpedagoger Margaretha Svensson och Gunilla Thylander som berättade om hur vi ska göra för att kontakta dem här i Skåne och vad deras yrke är för något och att vi ska be dem om hjälp när de gäller orienteringen osv., men när det blir problem med våra ledarhundar då ska vi vända oss till ”SRF Ledarhundar”…

Gunilla är kontaktperson för oss som har ledarhundar i Skåne, men hon hjälper oss bara i orienteringen och när det gäller att kunna gå tillsammans med ledarhunden och att både hunden och jag får bra vägar och så, så är det ”SRF Ledarhundars” jobb, men SRF ställer inte upp med orienteringen utan det är synenhetens jobb…

Men självklart hjälper både synenheten och ”SRF Ledarhundar” till lite extra om det behövs, så det går säkert bra ändå!

Men jag tänker hellre ta kontakt med ”SRF Ledarhundar” när det gäller att kunna träna gå på olika sträckor, men om jag inte skulle hitta så bra i just den miljön, då får synenheten hjälpa till…

Vi fick även fika med både fralla och kakor…

Ha det så bra nu när det närmar sig jul och nyår…
God Jul och Gott nytt år önskar Maria Ahlin med sin andra ledarhund Leo

18 Stöd Sveriges Ledarhundsförare (SLHF)

Budgeten i SLHF understiger en halv miljon kronor och i jämförelse med andra föreningar har vi mycket små resurser ekonomiskt sett. Verksamheten är utformad så att de pengar vi har går åt till verksamheten. Inget läggs på hög.

Att bygga upp föreningen ekonomiskt har visat sig svårt. Organisationsstödet som många andra föreningar kommer i åtnjutande av är inget vi kan söka. Man måste nämligen ha mer än 500 medlemmar för att komma ifråga för organisationsstöd. I Sverige finns cirka 300 ledarhundsförare. Även om alla med ledarhund anslöt sig till SLHF skulle vi alltså inte ha en chans att få ett sådant bidrag.

Exempelvis Synskadades Riksförbund och Riksorganisationen Unga Synskadade har egna kapital. Det beror till stor del på att man under årens lopp tagit emot arv och gåvor. Någon liknande tradition har inte funnits i SLHF hittills.

Om du som läser detta har idéer om hur vi kan dryga ut vår kassa är du mycket välkommen att höra av dig. Kanske du har kontakter med något företag eller annan förening som skulle kunna sponsra oss. Du får också mycket gärna sätta in ett bidrag på vårt konto. Alla donationer, små som stora är välkomna. Vartenda öre är till hjälp.

SLHF:s konto är: Plusgiro: 92 54 25-1 eller Bankgiro: 5927-8200

Tack!
SLHF:s styrelse

19 Uppdatera dina uppgifter

Du kommer väl ihåg att uppdatera dina uppgifter till vårt register om du flyttar eller om något annat ändras. De uppgifter vi vill ha aktuella i vårt register är följande:

Namn:?Adress:?Postadress: Postnummer och ort?Län: ?Telefonnummer till bostadsorten:?Telefonnummer till arbetet:?Mobiltelefon:?E-post: ?Personnummer: Fyra sista siffrorna lämnas ej?Läsmedia: E-post eller DAISY
Tidningen “Ledarhunden”: E-post eller DAISY??Hundras:?Hund nr: Vilken hund i ordningen är det?
Du kan uppdatera uppgifterna enklast genom att skicka ett mail till adressen medlem@slhf.net.

Men du kan också ringa 073-877 70 00?eller skicka vanligt brev (i svartskrift) till:

SLHF
Box 20 122
104 60 Stockholm

20 Kontakta SLHF

Postadress för reseräkningar och fakturor:

SLHF
Box 20 122
104 60 Stockholm

E-postadresser:

Frågor om fakturor, reseräkningar och dylikt:
ekonomi@slhf.net

Medlemsärenden, adressuppdateringar:
medlem@slhf.net
Eller medlemsansvarig Joachim Kåhlman

Websidan:
web@slhf.net

Allmänna frågor:
info@slhf.net

Tel: 08-551 100 50
Fax: 08-551 100 59

Ordförande och web-ansvarig: ?Joachim Kåhlman, Stockholm?Tel: 073-877 70 00?E-post: joachim@slhf.net
Vice ordförande:?Magnus Gustafsson, Eskilstuna ?Tel: 070-442 22 92?E-post: magnus@slhf.net
Kassör:
Gun-Britt Jansson, Borlänge
Tel: 0243-22 85 78
E-post: gun-britt@slhf.net

Sekreterare:
Annika Östling, Sundborn
Tel: 023-624 73
E-post: annika@slhf.net

Kontaktperson mot regionerna:
Sofia Thoresdotter, Stockholm
Tel: 08-651 14 63
E-post: sofia@slhf.net

Informationsansvarig:
Finn Hellman, Stockholm?Tel: 0709-699 544?E-post: finn@slhf.net

Redaktör för medlemstidningen Ledarhunden:?Stina Hörberg, Göteborg
Tel: 031-24 11 10
E-post: stina@slhf.net